Ytterdörren stängs bakom mig. Det är mörkt i lägenheten. Becksvart. Endast ljuset från min dator som står på bänken längst in i rummet ger sken av sig. Ett skarpt, men välkomnande blått sken. Fläktarna surrar i perfekt harmoni. Äntligen kan man slappna av.
Jag hör hennes andetag i lägenheten. Lugna och harmoniska. Då dörren åkte igen så tror jag att hon vaknade till, men det var en sådan kort och obetydlig duns, att hon genast vände sig om och slumrade om igen.
I tysthet gör man sina morgonsysslor. Morgon, även fast det känns som natt. Ute är det kolsvart och när man begav sig iväg till jobbet så var klockan noll ett noll noll, strax efter midnatt.
Lägger telefonen i vår lilla låda jag har byggt, som hänger på räcket vid sängkanten.
Drar av mig kläderna - vilka ibland tycks hamna lite här och där beroende på hur trött man är - och sen - beroende på om man är hungrig eller ej - så gör man sig en natt - förlåt- morgonmacka.
Efter en stunds sittande vid datorn - där man ibland råkar sitta lite för länge än vad som var tänkt av och till - så kryper man sedan till kojs. Fast. I vårt fall kryper man inte. Man klättrar, då sängen är av typen med loft - det vill säga - att man ligger en våning upp. Datorn med skrivbord står undertill.
Med trevande händer känner man först så inte det råkar ligga en laptop alldeles vid madrassänden, då Marika tycker om att kika på serier precis innan hon somnar.
Hittar man därför en bärbar dator, så lägger man denna på soffan eller datorstolen - eller vad man nu känner för att lägga den på. Att den är ur vägen när jag ska komma fram, är huvudsaken..
Det tar en stund innan man vänjer sig vid mörkret. Från att - liksom nu - titta på en ljus datorskärm av normalmodell, till ett beckmörker, är en omställning som får ta den tid det tar. Men man anar hennes silhuett då man kommit upp i sängen. Hennes underbara former, som oavsett om dom skyls av täcket eller är av naken natur - så är det en fröjd för ögat.
Försiktigt lägger man sig på plats. Puttar till kudden som Marika haft som sällskap intill sig. Tydligen är kudden ett substitut för mig då jag är borta. Trodde jag skulle smälta när jag fick höra det. Så söt hon är. Ibland gnyr hon till och vänder sig om mer eller mindre i sömnen och håller om mig, precis när jag lagt mig.
Marika är så söt när hon sover. Så otroligt jävla söt så det är inte klokt. Varenda natt - eller morgon beroende på hur man ser på saken - så ställer jag mig frågan; hur sjutton kunde jag ha sån tur att få träffa en sådan underbar människa?
Hennes hud är varm och len. Jag brukar smeka hennes panna med fingertopparna. Fortsätta över hennes hår och ned över axeln och ryggen. Mina fingrar brukar gå på upptäcksfärd över hennes kropp. Ibland är hettan olidlig, men bara tanken på att hon över huvudtaget ligger där, eggar mig till att fortsätta.
Nio månader har vi snart varit ihop, men fortfarande tittar jag på henne som att det är första dagarna av vårt förhållande. En tid då vi inte gjorde så himla mycket mer än tillbringade vår tid i..sängen.
Jag känner henne. Vet när hon är för trött och bara vill fortsätta sova. Och jag vet när jag kan få henne att vakna och vilja göra annat än att sova. Och det är ironiskt, att hon tycker om, det jag tycker om. Vi är så lika i vissa skeenden, att det är kusligt.
Vi ligger bredvid varandra - jag bakom henne - och min trötthet som jag kände på vägen hem, kan vara som bortblåst. Med en oskyldig hand kan jag sedan smyga mig fram med flinka fingrar och liksom leka med henne. Kittla henne. Mina händer kan sedan vandra - om man börjar från magen sett - så vandrar händerna upp till hennes bröstvårtor där jag med flinka fingrar smeker dem tills de blir hårda och fina.
Sedan är ingen av oss trötta. Det tar inte länge förrän vi kysser varandra med hungriga munnar, som om vi inte sett varandra på hundra år.
Sedan älskar vi. Länge. Så mycket som faller oss i andan, och orken. Vi vet båda vad vi vill och tycker om. Vi blir som ett. Som gjorda för varandra. Utan henne är jag inte perfekt, men med henne så fungerar jag. Förstår inte hur jag har kunnat fungera innan.
Efteråt pratar vi mycket. Om livet. Om oss. Om framtiden. Vi båda längtar till vintern. Hur ofta är det man träffar på en tjej som inte bara är perfekt i sängen - men som också tycker om att åka bil, särskilt på bredden?
Säg i vintras när vi gjorde piruetter på travparkeringen, och Marika satt och skrattade så hon höll på att pinka på sig. Och hur ofta är det man träffar tjejer som har ägt två skotrar i sitt liv, eller vet hur man skruvar isär skotrar över huvudtaget? En tjej som tillåter en att skruva med bilen - eller bilarna i mitt fall - så mycket som man vill, eller umgås med vem man vill? En tjej som lagar världens godaste mat och lär en saker om livet. Att livet är en underbar gåva, och att man ska ta tillvara på den. En som stöttar en i alla väder och händelser. En som man kan berätta vad som helst för, och det är okej?
Henne har jag träffat.
Älskar dig! (skriver detta för jag vet att hon tjuvläser) :P