OBS: kan förekomma text, riktade till vuxna..
-----------------------------------------------------
Det kändes som att hon var arg på mig. I alla fall, så var de sista orden innan hon klättrade upp till sängen ovanför mig, riktade till mig på ett bittert vis - och det kändes inte alls bra att lämna det åt vinden och tiden. Nej. Det kändes inte alls bra.
Så jag satt vid datorn och kände bitterheten. Hjärnan spekulerade i vad sjutton som hade gått fel - ännu en gång - ja den fick gå på högvarv för att försöka komma på vad som hade gått snett.
Men som vanligt går man bet.
Vid datorn gick det längre inte sitta. Ovanför mig hördes ljud, dova röster från ett gissningsvis streamat tv-program via hennes bärbara dator, jag sett följa med då hon klättrade upp innan. Kort sagt, hon tittade på nåt tv-program, och jag kände mig dum. Vad hade jag sagt fel egentligen?
Så jag sköt in tangentbordet som med en dov duns gled in under skrivbordets kant, stängde av skärmen som slocknade - för att sedan klättra upp för stegen och ta reda på vad som var fel.
Jag kröp upp bredvid Marika, och såg henne lägga ihop datorn så den gick i vänteläge. Sedan borrade hon ned ansiktet i kudden medan hennes kropp lade sig på sidan, med framsidan mot mig.
Vi höll om varandra. Började kyssa varandra och jag frågade om hon mindes den gången för nio månader sedan, när vi träffades där på Busstorget för första gången. Om hon mindes när vi såg på film här hemma hos mig - nu hos oss - för första gången, och varför hon egentligen tycker om mig.
Orden blev plötsligt överflödiga.
Vi höll om varandra, som att världen skulle försöka få oss att dras isär. Vi kysstes som att vi aldrig hade kysst varandra förut. Vi rullade runt, fortfarande förenade. Hennes glasögon gled ned från sängen och skramlade ned mellan säng och vägg - och landade tursamt på skrivbordet nedanför.
Hennes fot sparkade bort en självlysande stjärna av plast, som satt i taket - så denne försvann till ännu okänd ort.
Sedan älskade vi.
Så otroligt passionerat. Vilt och varmt. Tiden glömdes bort. Tid och rum. Alla problem blev som bortblåsta och så småningom låg vi och stirrade snart upp i taket, och log som två småbarn.
Vi fortsatte prata om gamla minnen. Visserligen har vi inte varit ihop så länge - beroende på hur man ser på saken förstås - men för oss är det som att vi alltid har varit ihop. Varför träffades vi inte när vi var små? Tänk vad allt hade kunnat vara annorlunda. Så mycket man hade sluppit. Så mycket man hade undgått att vara med om. Svek. Smärta. Gråt.
Det var nu vi la märke till att stjärnan var borta från taket. Våra plaststjärnor som lyser när de har utsatts för belysning.
- Det måste gå vilt till i sängen när stjärnorna blir nersparkade, sa jag och vi skrattade.
Och sedan fortsatte vi att kyssas. Händerna gick åter på upptäcksfärd över varandras kroppar.
Plötsligt älskade vi igen..
När skall min lycka ta slut?