Mini, a.k.a "Hundkojan".
----------------------------
En liten plåtbox med fyra hjul i hörnen. Designad efter fyra personer i tight position, och sedan en bil runtom. Liten snedställd motor på ett par till synes knappt obefintliga hästkrafter om man går efter tabeller, men i verkligheten nåt helt annat. Tycks gå som ett skållat Bermudatroll på kokain, och fortare än alla andra fordon på denna planet. Hjul som ser ut att komma från grannens skottkärra. En lite busigt grinande grill med runda framlyktor. Ligger ständigt i omkörning.
Vete sjutton varför jag vill ha en, men har velat det sedan jag vet inte när. Dom är bara så...så..fräna. När man var liten så såg man MacGyver, och vem glömmer avsnittet där han hjälper zigenare att fly ur landet i - just det - tre stycken Minis. (Scener som för övrigt är stulna från en känd film jag inte minns namnet på för stunden..)
Och vem har inte sett Mr Bean, herr dråplighet vars Mini en gång håller på och blir stulen. Busen tar sig in i bilen och inser till sin förvåning att ratten är borta! I nästa scen så sitter Mr Bean och plockar fram nyss benämnda ratt ur picknickkorgen..
Bränslesnåla bilar. Numer skattebefriade bilar, om man går efter de tilltänkta årsmodellerna. Engelsk kvalitet - beroende på vem man frågar så är den både bra och dålig - och bara så underbara.
[Hundkojan. Minin. Ett äkta vill-ha-objekt för min del..]
Volvo 740
--------------
Tro det eller ej, men ända sedan barnsben har jag velat haft en Volvo 740. En skokartong enligt vissa. En bil utan en enda rundad linje enligt andra. En tvålkopp. En hatad, sparkad och fullständigt nedspottad modell ur Volvo-serien - som producerades i hela 17 år från fabriken - som jag faktiskt tycker om - oavsett vad alla andra säger.
En bil med raka linjer och "vass profil", därför att modellen var riktad till Amerikaner. Amerikaner tyckte - på den tiden - om bilmodeller med raka linjer och kantiga former - ett misstag från Volvo som de får betala för än idag när "kunniga" ungdomar skall kritisera?
Jag minns när jag som barn åkte skolskjutsen. En mörkblå Volvo-limo, som gick utav bara helvete - ja - jag tyckte det i alla fall. En automatare, med en lång, sliskig chaufför och solglasögon. Chauffören var så lång att hans hårgele sedan länge satt kvar i innertaket ovanför huvudet. En äcklig, ful fläck, som kanske visade lite grand om hur äcklig chauffören var. Men det är en helt annan historia.
Men jag tyckte om bilen. Gör det fortfarande. Dess form. Många teckningar från tidig barndom skulle återspegla just 744-modellen, limo som vanlig. Du får gärna kalla mig dum och enkelspårig, men just formen från den extremt platta och precisa bakrutan, och den raka bakluckan där den slutar i ett tvärt stup rakt ner - jag tyckte om det, och gör det ännu idag. Med en diskret vinge - eller ännu hellre utan - på en strippad baklucka, ett par snygga baklyktor och en reflexramp/dekorramp, så är det en helt klart sexig rumpa.
Älskar fronten. Den platta, precisa, enkla fronten. En svart turbogrill med nya emblemet - det med blått och krom i sig - får det sig att vattna i munnen på mig. Har bilen dessutom en Amerika-front - då har jag nästan en domkraft som reser sig i de nedre regionerna..
(Utifall Mattsvart inte vill att jag har hans bil i denna blogg så kan jag såklart ta bort den..)
[Mattsvarts Volvo 744 "JW"] - en 744 jag vill ha.
Subaru Impreza GT/WRX
-------------------
Jag var inte så gammal så jag minns allt från ungdomens WRC - World Rally Championship - men jag minns lite svagt de vita Toyota Celicorna med Castrolfärgerna - rött och grönt - som stormade fram längst de oändliga vägarna på det tidiga nittiotalet. Jag minns Carlos Saintz och Juha Kankkunen. Jag minns sammandragen på tv och speakern som meddelade om hur det gick för dem i specialsträcka efter specialsträcka.
Och jag minns när Imprezan kom vrålandes på vägarna.
Det var nåt speciellt, redan från första början. En överladdad Boxermotor med ett morr som får magen att slå knut på sig själv, ett avgassystem som skjuter eldsflammor om och vartannat. Med den lille skotten med det stora flinet - jag pratar förstås om då nykomlingen Colin McRae - bakom ratten, så radade sträcksegrarna upp sig. Rallyt kändes äkta igen.
Älskar än idag ljudet av en överladdad - funkar även utan turbo - boxermotor. Och färgen. Den blåa - vad den nu heter? - tillsammans med en slank kaross och en hejdundrande vinge på bakluckan. Ett arv från rallysporten. Hela bilen som - om man lutar sig fram vid ett exemplar och drar in andan - förmodligen doftar rally, så tätt in i generna som det sitter. Det är nåt speciellt med det. Motorn i sig kanske inte är så supervacker, men vad gör det när den kan tala för sig själv. Det, tillsammans med en hejdundrande fyrhjulsdrift och en pålitlighet som är bättre än en del mänskliga vänner - kan bara sluta i kalas.
[Subaru Impreza - ja den bakom tjejen där..]