Inatt slog det mig, hur länge sedan det var min farfar dog. Även om det nu är sjukt många år sedan, den där sommardagen kom - den som skulle förändra mitt liv - så minns jag den ändå rätt så tydlig.
I alla fall bitar av den.
Och jag minns dig farfar.
Jag tror det är från honom jag fått min envishet. Skit i om man har lite ont, kör på i stället och allt kommer att ordna sig. Farfars vision om livet var - om jag nu får minnas tillbaka - att ignorera det onda och kör fram till det goda. Och hitta vägar, så man tar sig dit. Som till exempel, hur många gånger försökte han ändå inte köra genom rena träskmarker med traktorn, även om han visste att han kunde köra fast? Alla gånger han har - alltså nu pratar vi en pensionär av rang - som knatade tillbaka och envist försökte ordna upp saker själv, men till slut tog hjälp.
Min farfar, som min bror har berättat om. Som den gången min bror och en kusin fick åka med bakpå timmervagnen, och när en timmerbil dundrade förbi så blåste farfars - för honom - värdefulla keps av huvudet.
Farfar tvärbromsade och svor åt den förbannade timmerbilen.
Och min bror och kusin var tvungna att hålla masken, ty inte vågade de skratta inför farfar heller? Nehejdu. De hade alldeles för mycket respekt inför honom, för att veta att de helt enkelt inte kunde skratta under sådana omständigheter.
De måste således ha blivit mer eller mindre blåa i ansiktet, när de försökte hålla sig medan farfar gick och hämtade sin keps..
Farfar var nog en av dom få jag riktigt hade respekt för, under barndomen. Det finns ett roligt klipp från en julafton - har för mig det var 1989 men är inte säker - där jag, min bror och en kusin sitter i soffan. Jag sitter och leker med mina nya leksaker, och de andra minns jag inte vad de gjorde. Kameran är fokuserad på mig, när farfar kommer in i bilden från vänster.
Det blir tyst.
"- Flöt déck", säger plötsligt farfar, vilket översatt från Jämtländska till svenska betyder "var snäll och flytta på er" - och jag tittar upp. I nästa sekund flyttar vi alla tre på oss, i väldigt raskt takt.
Farfar sätter sig nöjt.
Jag minns de gånger jag kom hem efter skolan. Skolan jag avskydde. Skolan jag aldrig egentligen berättade någonting om. Mina föräldrar jobbade, så efter skolan så fick jag vara inne hos min farmor och farfar, som bodde på samma gård, dock i ett eget hus.
Och jag minns när man kom inknallade in i farstun, och farfar låg där på sofflocket. Han rätade lite på ryggen och så började han alltid fejkgråta.
"- Je ha in't fått én kram på hele dan", brukade han utbrista och genast var det bara att gå fram och ge honom en. Då blev han "glad" igen, och återgick till att till exempel vila, eller läsa tidningen.
Det slog mig inatt, att det är förmodligen mycket från honom jag har fått i arv. Hans beslutsamhet till exempel. Sedan i lördags har jag haft ont i handleden. Vet inte om den är inflamerad eller vad den är, men sjukanmäler jag mig? Går jag och kollar upp mig?
Nehejdå.
Jag kämpar på. Träffade ett par ambulansmän idag som gjorde ett nattligt besök på ett äldreboende där jag delar ut tidningar. Frågade dem lite kort om hur jag skulle göra med handen. Givetvis fick man höra att man borde gå till läkare. Och. Ja. Kanske är det rätt så självklart..men gör jag det?
Nej.
I stället så försöker man ignorera smärtan. Det där envisa dunkandet när man vrider handen, då man tar tag i en tidning och viker den på mitten, i ett snabbt enhandsgrepp. Inte blir det lättare när tidningarna är så tjocka att man egentligen behöver båda händerna för att vika skiten.
Men jag kör på. Det gör ont..och man fortsätter.
Tänk om farfar hade fattat att man ska ta det lugnt när man är sjuk? Då hade han kanske inte satt sig på traktorn den där sommardagen och börjat plöja sin åker. Han älskade verkligen sin röda T35:a "den större Grållen". Hade han kunnat, hade den fått stå inne i farstun, så mycket som han älskade den. Men han var så sjuk, att han inte orkade trampa ner pedalerna riktigt. Han var så sjuk, att ett tag när han verkligen inte orkade ta traktorn till skogen - så tog han bilen. Mazdan - den jag numer har i min ägo - försvann ibland från gården, och man såg den tuffa iväg längst åkrarna och in i växtligheten.
Men nejdå. Envis som en åsna så skulle han plöja den där åkern. Och mitt framför ögonen på oss barn och våra föräldrar, så klev han av för att kontrollera plogen - och traktorn sattes i rullning.
Inga utav oss barn såg själva händelseförloppet egentligen. Vi var inomhus vid tillfället. Men någon skrek till oss att vi "absolut inte skulle titta ut, då det hade hänt en olycka". Vad gör vi barn, någon sekund senare?
Jo. Vi tittar ut.
Min farfar hade inte orkat dra åt handbromsen på traktorn. Traktorn, som tack vare lutningen på potatislandet, började rulla. Förmodligen hade västen farfar bar, fastnat i mönstret till bakhjulet och farfar slets till backen. Sedan blev hans bröstkorg krossad av både bakhjulet och framhjulet.
Han mer eller mindre dog mitt framför oss.
Jag saknar honom. En natt som denna, så tänkte jag väldigt mycket över hur saker och ting hade kunnat vara om inte han hade varit så jävla envis med att plöja det där landet. Visst. Han var gammal, men han hade inte behövt dö på det där sättet.
Ibland gråter jag. Var länge sedan nu. Länge sedan jag grät över min farfar. Han finns där, i mina minnen. Som den gången när han, farmor - om jag inte minns fel nu? - och morsan parkerade högst upp i parkeringshuset tillhörande Domus, i stan. Efter besöket på stan, så backade han rakt in i en parkerad bil bakomför.
"Ääääh", sa då farfar och gasade vidare..
Fan vad jag saknar honom.