Ett år har vi snart varit ihop. Ett helt år. Jag skriver detta nu, därför att jag är rädd att jag inte hinner göra det annars, med tanke på hur snabbt tiden går. Känns som att det är farligt rent utav detta.
Kärleken.
Tiden går så fort så man vet inte riktigt hur man ska göra för att få stopp på den. Man undrar; vill man att tiden skall stoppas över huvudtaget? Man har ju så roligt. Så otroligt roligt, att man bara vill fortsätta och se vart äventyret leder.
Du förstår mig. Jag minns mitt ständigt letande efter en som över huvudtaget kunde lyssna på mig utan att få huvudvärk eller fly ifrån mig. Letandet blev till sånt galenskap, att jag slutade tro på att man någonsin skulle finna en som förstod en.
Alla långa pratstunder. Vi kan ligga i sängen och prata i timmar om absolut ingenting. Om mitt tidigare liv. Ditt tidigare. Det mesta känns oftast avlägset, medan en del känns som att det var igår.
Du är naturlig. Mången gånger har man funderat på hur det skulle vara att bli ihop med en tjej som till exempel röker. Och ärligt talat - jag vet inte om jag hade stått ut. Kanske i början, när viljan att få det hela att fungera, hade varit som störst. Men jag hade gett upp. Nån av oss hade gett upp.
Men du röker inte. Du snusar inte. Du dricker knappt - även om jag har sagt att du får göra det även fast jag inte gör det - och du har inte ens en tatuering.
Personligen är jag inte så förtjust i tatueringar. Blir nästan smått äcklad utav dem, beroende på storlek och liknande. Ett par av gångerna jag har kysst dig över hela kroppen, har jag känt mig glad över bristen på dylikt.
Undrar hur det känns att kyssa en tatuering?
Du respekterar mig. Mig och mina underliga intressen. Visst. Bilintresset kanske inte är så udda ändå, men allt annat. Mina filmer. Mina samling med Transformers-figurer. Datorn vars chassi är mer öppnat än stängt. Ibland går det så långt att jag hindrar mig själv, för man kommer på att man gått iväg och glömt vissa saker längst vägen. Och ibland är det du som backar upp mig, med att antingen minnas vart jag gjort av en del saker, eller skaffar dem åt mig.
Och du finns där. I vått och torrt. Jag kan komma hem från en sur, tröttsam, lång och otrevlig natt när allt har gått åt fullständigt åt pipsvängen. Kall och trött, för att sedan sjunka ner under täcket och ned bredvid din underbara, varma kropp - och bara njuta av värmen. Du är nog inte så förtjust i det, men du älskar mig - av någon underlig anledning - så pass mycket att jag är förlåten redan efter nån sekund.
Du får mig att må bra. Så otroligt jävla bra - ursäkta ordvalen men finner inga andra ord för det - så att jag varenda natt jobbar bara för att få komma hem och krypa ner vid din sida. Måhända att jag har mina sidor. Vrång när jag ska vakna och så vidare, men av nån underlig anledning så älskar du mig för den jag är.
Snart ett år.
Första året på en väldigt bra början, på nåt förhoppningsvis väldigt långvarigt.
Älskar dig.