Inte för att jag är den som nedvärderar eller försöker splittra folk, men jag undrar ärligt talat om detta hade fungerat i till exempel Stockholm? Eller Göteborg?
Under tidningsrundan natten som var, så var jag tvungen att backa tillbaka för att titta på denna skylt.
[Taget 100215]*..ståendes i en snödriva, mitt i idyllen stod skylten..*
Som sagt. Ståendes i en snödriva, med nyckeln hängandes snyggt och prydligt. Inte för att jag drar alla över en kam i storstäderna - eller folk söderöver över huvudtaget - men kom igen, det är nåt speciellt med oss norrlänningar?
Var och varannan dag läser man om folk som får sina däck sönderskurna, taken inhoppade. Lacken repad, rutorna inslagna, stereoapparaterna stulna. För vadå? Spänningens skull? Ibland är ju bilarna inte ens värda självrisken för försäkringen - varför? Vad är den vettiga anledningen?
Detta kanske man inte ska skylta om egentligen, men allt för ofta lämnar man nyckeln i bilen under natten. Ytterdörren olåst när man går till affären eller sover under natten. Garagedörren kan man råka glömma smälla igen eller även den olåst. Ibland står den på vid gavel när man åker iväg, och så kommer man på det på kvällen.
Inget händer.
När jag var relativt nyinflyttad här så höll jag på i garaget och skruvade med bilen. Verktyg fattades så tålamodet var på upphällningen. Då var det en som parkerade på parkeringsplatsen snett mitt emot. En jag sett tidigare, så jag frågade lite på skoj om han råkade ha verktyg man kunde få låna.
- Inga problem, säger han och vänder om mot sin garageport, vad är det du behöver?
- Du får tillbaka verktygen strax, sa jag när jag fått vad som behövdes.
- Inga problem..bara att knacka på hemma hos mig när du är klar.
Kruxet var det att när jag hade "lånat klart" verktygen och höll på att plocka undan, så kom jag på att jag inte visste vart människan bodde..
Efter mycket om och men så blev lösningen att jag skrev en lapp och petade in under hans garageport. En lapp där min adress stod, och sedan var det bara att vänta på att han skulle knacka på.
Vilket han gjorde.
Visade sig att han bodde i trappuppgången bredvid. En riktig trevlig karl. Samma med hans fru. Väldigt trevliga att prata med. Faktum är att ju längre man bor här, ju mer uppskattar man grannarna. Känner dom flesta här numer, även om dom flesta bara är lite flyktigt.
Tänk. Min mor berättade en lustig anektot tidigare.
När hennes pappa och hon bodde i Stockholm så åkte morfar upp i hissen en dag, förmodligen som denna. Och i hissen åkte även en kvinna han absolut inte kände, även om han - och hans dotter, dvs min mor - bott i samma trappuppgång i flera år - så var det ingen kvinna han ens kände igen.
Döm av hans förvåning när hon klev av på samma våning.
Våningarna hade nämligen bara två lägenheter, så det var grannfrun som klev ut.
Det förvånar mig än idag. Att man kan bo så nära varandra - och under så pass lång tid - men inte känna till varandra.
Ja jisses.