Jag skriver det redan nu så är det sagt. Jag är inte världens bästa människa. Marika har jag sårat med ett antal dumheter. Dumheter som egentligen var och fortfarande är ouppnåeliga. Fattar inte vart alla idéer kommer ifrån.
Men jag står för det. Jag har erkänt mina misstag och jag sonar för dem än. En pik där och en pik där. Sånt man får ta när man är en idiot ibland, men jag sonar det. Hanterar det.
Har en väldigt bra vän som har lessnat på att jag inte hör av mig till henne. Detta berättade hon till mig sist vi var ute och gick i snöyran. Rakt på. Ingen tvekan. Och det kom som en väckarklocka. En jag behövde.
Ända sedan jag fick ett förhållande så har det varit svårt att få det att gå ihop. Förhållandet, vännerna. Bilarna som behöver sina tillsyner. Man vill så mycket men plötsligt har man så lite tid, när jobbet kallar på en varje natt dessutom. Ja. Förutom söndagarna.
Väckarklockan var välkommen. Man gör så gott man kan. Jag hör av mig till folk. Och gör jag det inte av nån lustig anledning så är det numer en stor lapp upptejpad på ytterdörren där det står "LARS RING FOLK!", skrivet.
Men den senaste tiden har jag börjat undra vilka som egentligen är mina vänner. De som förstår varför jag kanske har råkat dröja med mina samtal som tidigare i stället kunde komma alldeles för ofta, och det klagades redan då. De som man har hjälpt till i den mån man kunnat, och ibland mer än så.
De man sålt bilar till utan att pengar har växlat ägare till exempel.
En person som man har försvarat från andras spydiga kommentarer, skulle hjälpa mig i helgen. Hade tänkt - förutom en summa pengar som tack för hjälpen - även tänkt föreslå att han kunde få saker av mig, som tack för tidigare gånger och liknande. Framskärmar till Volvo 240:is. Amerikafronten hade han kunnat få ta över också, ty det tyckte jag han var värd.
Men dyker människan upp?
Folk jag trodde man kallade vänner svarar inte längre i telefon. Eller så börjar det tuta mystiskt upptaget efter ett tag..
Nog för att jag kanske har varit lite självisk ibland, men ändå har jag minnen av hur man har ställt upp för folk man trodde var ens vänner.
Är jag så jävlig - säg det då i stället för att gräva ner er som några fjantiga strutsar!