Jag flyttade ensam till denna lägenhet för snart tre år sedan. Året var 2007. Relativt nybliven vikare på Posten AB, stolt ägare av en röd Honda, och den största singeln i stan - så klart det var en höjdpunkt i livet, när man äntligen kunde flytta hemifrån föräldrarna och till sitt eget.
Jag minns när man var hit och tittade på lägenheten. Killen som hade den då, hade genomgått ett helvete då han legat i koma efter en bilkrasch, och sedan varit tvungen att lära sig mer eller mindre att åter börja gå igen.
Lägenheten hade då stått tom länge, och eftersom han hade fått tag i flickvän så ville han bo med henne - det förstår man ju såklart - så därför flyttade han ut, och in hos henne.
Första tiden hittade man på alla möjliga galenskaper. I alla fall i mina ögon. Beställde grejer jag absolut inte behövde eller knappt ville ha, men som man kunde beställa därför att man just inte bodde hemma längre. Inga snokande, nyfikna föräldrar som ville veta vad det var man fått hem.
Säg festen som var här, strax efter inflyttning.
Jisses.
Det skulle ju inte bli fest. Daniel kom hit med ett par kompisar. De skulle ju bara hit för att se lägenheten, och sen vidare till den egentliga festen belägen nån helt annanstans.
Gruppen blev plötsligt större när det travade in fler människor - både killar och tjejer - okända som kända sedan tidigare - och plötsligt får man höra i vimlet av människor, ett telefonsamtal som lyder:
"- Kom hit vettja, det är här festen är.."
[Tagen nån gång för länge sedan]*..denna bjuder jag på. Min tanke i huvudet var: isberg är kalla..*
Menmen. Den blev relativt kortvarig. De lyckades ta ett pinsamt kort på mig, då de trängde ihop mig med alla tjejer inne i ett hörn ute på balkongen, och en av tjejerna blev så dyngrak att hon fick bäras ut.
Vissa skulle säkert kalla det för en lyckad fest, men jag vet inte.
En liten rolig anektot till historien är att än idag ligger en tomflaska kvar i hängrännan utanför min lägenhet..
Det är mycket som har hänt i denna lägenhet. Har haft en inneboende i form utav en kompis som pluggade inne i stan, och helt enkelt hyrde in sig. Detta blev kanske inte så långvarit, och nog var det trångt om saligheten men det gick. Och det var trevligt. Alla spelkvällar. Vilka minnen.
Och säg grannen. Henrik. En 35-åring som har humor som en 10-åring, intressen som en 15-åring, och för tillfället en kropp tillhörande en 65-åring. Gisten, och skadad av alla år i alla gruvolyckor.
Men Henrik har inte varit i någon gruva och arbetat.
Han har bara voltat med en bil i sin ungdom och då brutit båda benen och fått ett bestående ärr över ena ögat. Och sedan nu på senare tid krockat med motorcykeln med en stor älg, och då åtdragit sig ännu större skador.
Men han är ovärderlig som granne. Trevlig att umgås med. Hjälpsam även om det är svårt med vissa saker. Ett bra bollplank som man kan vända sig till när man vill. Och behöver man låna bil eller vad som helst, så är det inga problem.
Har grannar över huvudtaget som man kan hälsa på. Snacka med. Grannar som inte ens bor i samma trappuppgång utan bredvid. Vi är i sommar bjudna till grillfest hos en här ute på hörnet, till exempel.
Hur många har sådana snälla grannar?
Man har nära till affären. Gångavstånd. Tillräckligt kort för att man kan gå, tillräckligt långt för att man inte ska skynda dit så fort man är sugen på nåt gott som man varken har råd med eller egentligen ska köpa.
Ett trevligt garage, med trevliga - och mindre trevliga - garagegrannar.
Balkong, där solen värmer på en vacker sommardag, där man kan sitta och ta det lugnt och bara filosofera, som farmor skulle ha sagt.
Men samtidigt vill man härifrån. Lägenheten passade bra när det bara för för en person, men nu när vi är två så är det trångt med en "stor" etta på 44 kvadrat. Loftsängen var ett genidrag att köpa. Men det börjar bli utslitet att behöva klättra så fort man ska lägga sig eller kliva upp - eller ner som man kanske ska uttrycka det?
Och vart ska man göra av allt? Det är fullt i alla förvaringsutrymmen, även fast vi har rensat ut hur mycket som helst. Kassar med kläder har försvunnit, grejer i förråden har förpassat sig till himlen. Men ändå får inte allt plats.
Jag tror jag är rädd innerst inne för att flytta härifrån. Rädd för att hamna nånstans där det är otrevliga grannar. Och det är svårt att förklara allt detta, om jag inte gör som jag nu gör - skriver ner det.
Marika undrar varför jag har såna problem med att gå vidare i livet och skaffa nåt större, men nu kommer svaret.
Jag trivs här.
Och jag är rädd för att förlora kontakten med dem jag har fått kontakt med, bara genom att bo här. Visst. Det är trevliga områden på andra ställen runt stan - eller i stan också för den delen - men jag har bott här tillräckligt länge för att veta vad som finns här..och. Ja.
Jag vet inte.
Jag vill ha större. Jag vill verkligen ha större. Gärna en tvåa. Gärna större också, men man måste ju vara lite realist också och tänka på vad man har råd med. Det är grymt härligt att Marika har lyckats få tag i jobb - tro mig - men om man ska fortsätta vara realist så undrar en röst i mitt huvud, hur länge det jobbtillfället varar i praktiken?
Inte för att man vill vara tråkig eller så. Men med tanke på hur läget är idag så måste man ju åtmindstone undra.
Drömmen vore om hon fick stanna kvar på jobbet, även efter att sommaren har ebbat ut.
Pepparpeppar.
Inatt är sista natten innan semestern förresten.
Trevligt.