Du var min vän. Vän under en väldigt lång tid. Du ställde upp för mig, i vått och torrt. Du var där med mig, även fast jag rent utav kunde glömma bort dig.
Du var med mig när jag behövde dig som mest, och när jag behövde dig som minst.
Du var en trygghet. En skön känsla när man mådde sämre och behövde svalka.
Du var med i både postbilen som tidningsbilen och väntade på mig när jag sprang i trapporna.
Och det var i en trapp du föll. Ett misstag jag inte kommer att glömma.
Synen av dig fallandes ur min famn, den där morgonen när jag kom hem, kommer för evigt vara på min näthinna.
Du ska få sova nu.
Vila i frid, min kära vattenflaska.