Länge hade jag funderat på hur det skulle vara att jobba i riktig storm. Alltså, många tycker säkert att jag är knäpp - och till viss del är jag nog det - men seriöst talat så hade jag länge undrat just, hur är det att arbeta i en riktig storm?
Inatt fick jag reda på det.
Det var intressant.
På E14 från Torvalla och in mot stan fick man hålla två rediga tag om ratten och verkligen försöka kämpa fram en någorlunda rak kurs längst vägen. Kaskader av snö formligen gled över vägen från vänster till höger och vice verca, i en hastig takt. Som att snön hade bråttom nånstans.
Vinden tog tag i bilen och även fast man höll tag i ratten och försökte köra rakt, så gick det inte.
Fränt.
Men även fast jag tycker det är läckert, så är jag ändå kall inombords. Eller kall och kall. Jag fryser inte, men jag känner mig ändå vilsen. Lite bitter. Som att jag är tillbaka till när jag var ensam. Och under tiden som man arbetar, håller hårt tag i tidningarna så de inte fångas av vinden som kommer smygandes när man minst anar det - så snurrar tankarna i huvudet över varför man mår som man mår.
Man minns tillbaka till tiden då man var yngre. Kläderna var anpassade för utomhusaktiviteter. Visst, dom är det nu också men det var annat på den tiden när man hade en hel overall, rejäla stövlar som räckte upp till strax nedanför knäna och man hade handskar som var så tjocka att det enda man fick plats med var antingen hantaget till en snöskyffel, eller möjligtvis handtagen till en spark eller snowracer.
Och det - både jag och min bror - gjorde när det stormade, var att dra på oss alla dessa kläder och bege oss ut i vinden. Oftast i mörkret dessutom, och gick ut på vad vi kallade "fjället" för att irra bort oss.
Det var spännande. Och man hade inga bekymmer.
Medan jag sprang i trapporna och andades ut mellan tiden ute i stormen och lugnet i trapphusen, så mindes jag tillbaka på tiden när man ensam kunde vara ute på en äng. Ibland såg man knappt några metrar framför sig, men en hade ändå koll på vart man ungefär höll hus.
Sen föll man baklänges, rakt ned i snön - och bara fanns.
Vinden ven utanför mössan, precis så öronen kunde uppfatta det. Snön blev ens vän. Det skyddade en. I takt med att ju längre man låg där, ju mer skyddade snön en. Isolerade en. Tog hand om en.
Det var på vägen hem från jobbet, det slog mig - varför jag är bitter just nu.
Efter att ha funderat, bollat fram och tillbaka med tankarna och gett vissa situationer, livshändelser och andra saker lite betänketid - så har jag kommit fram till att det bara finns en person jag är skyldig nåt.
Mig själv.
Jag måste leva. Jag blir bitter när jag ser en ensam långtradare glider förbi i morgondiset, med kaskader av snö virvlandes efter baklemmarna. Mina tankar flyger iväg - men jag måste släppa det. På nåt vänster så måste det gå att släppa.
Och angående min ekonomiska situation som jag tyvärr oroar mig för oftare än vad som kanske till synes ser ut, måste jag nog, kanske inte släppa taget om, men släppa lite i tyglarna.
Jag har det bra. Vi, jag och Marika, har det bra.
Det är bara det här med herr "T" som berör just nu. Detta skall ordnas upp, vare sig han eller hans far vill. Ett nytt brev är skickat häromdagen, och beroende på hur reaktionerna blir på det - så får man se hur man skall gå vidare i handlingarna.
Men ordning på det, ska det bli.
På ett eller annat sätt.
Förresten. Vilken skillnad det är i balans på V70:in och Skoda Fabian jag har i jobbet. Åkte samma väg hem - dvs på E14 - som jag åkte när jag skulle till där jag börjar min sträcka, och medan man var tvungen att sitta och styra som en gnu för att hålla någorlunda rakt med Skodan, så gick Volvon näst intill spikrakt. Som ett pansarskepp skar det genom snöyran och vinden.
Älskar den bilen.
Och jag ska börja älska mig själv.