Jag möter mig själv i spegelbilden som kommer dundrande ner för trappstegen och närmar sig ytterporten, och ser på mig själv och undrar: vad är jag? Vem är jag?
Det jag ser är en mix av blandade känslor. Ibland - oftast på senaste tiden - så är det en positiv grabb jag ser. En som till och med ler, även om själva leendet ser ganska konstigt ut.
Lite grand som Terminator när han i ett klipp skall le i stället för att se så sur ut, och vad som då uppkommer är mer av ett leende tillhörande en häst, än en människa.
Och tankarna får sig en uppspinn när man hör en långtradare glida förbi utanför hyreshuset. Man ser den inte, men man hör den. Det så bekanta ljudet. Man kan nästan förnimma dieseldoften efter att den väldiga skepnaden har rullat vidare i mörkret.
När jag var yngre så ville jag vara en hjälte. Eller, det vill man väl fortfarande men kanske inte i samma utsträckning som förut. Kanske det är därifrån intresset för polisyrket har kommit ifrån. All tro om rättigheter och att saker och ting skulle vara rättvisa. Jag ville vara den där som kom och hjälpte till när man behövdes.
Ett tag fantiserade jag länge om att stoppa en kula, lite som en säkerhetsvakt. Clint Eastwood i filmen "I skottlinjen". Ibland önskade jag att jag var på rätt ställe i rätt tid, och stoppade en kula i till exempel ett bankrån. Någon gisslan som inte kunde vara tyst och så blir rånaren förbannad och då är jag där och stoppar hennes död.
Usch. För mycket filmtittande..
Ibland när jag springer i trapporna och är så där dyster, så svävar det iväg med tankarna. Ofta kommer tanken upp på att göra en så kallad "suicide-by-cop", det vill säga att man kanske inte ens har en riktig pistol själv men man tvingar dem att välja att skjuta därför att de känner sig tvungna, allt enligt regelboken.
Men där finns ingen logik i det hela, och samvetet berättar om vad som händer efteråt.
Ingen skulle veta vem fasen som blev skjuten, för vem är jag?
Jag har inte ett brottsregister - tror jag i alla fall - och det enda jag har fått böter i är felaktiga parkeringsplaceringar och någon hastighetsbot om jag tänker efter väldigt väl.
Polismannen i sig skulle förmodligen inte kunna hantera känslan av att ha dödat någon som inte var farlig, och Sverige skulle bli utan en duktig förmåga.
Och så vidare, och så vidare.
Tror att viljan att köra buss hade med saken att göra också faktiskt. Spekulerar man i funderingarna så skulle jag nog tro att så var fallet, att de på sätt och vis är hjältarna i vardagen, om än ganska så osynliga.
För vem - liksom med kassörskor på affärerna - ställer sig och faktiskt pratar med dem när man kliver på? Man kan ju inte ens om man velat, för det tar för lång tid.
Men de finns där, och de ser till att man kommer dit man ska, och de gör det dag som natt.
Så, vem är det jag ser där i spegelbilden?
Ett svar på den tanken, slog mig inatt medan jag lunkade upp för trapporna, delade ut tidningarna och stormade ut i morgonljuset.
Kan jag inte vara min egen hjälte, så skall jag vara mina kommande barns hjälte.
Jag vet tillräckligt mycket om hur elaka andra barn kan vara - åtta jävla år av mobbing satte sina spår från skolan - så jag skall ställa upp för mina blivande barn i framtiden, till etthundratjugo procent.
Jag ska vara där för dem, oavsett vilket arbete man besitter i framtiden.
Minnet efter farfar - Mazdan - kommer jag även att vårda ömt. Så ömt jag bara kan, för dem medel jag besitter. Bilen kommer att finnas i min ägo så länge det bara går och är möjligt.
Finns mycket planerat för Mazdan i sommar.
Hoppas åtmindstone hälften av allt blir klart.
Livet är mer än vad man tror. Det är inte bara nuet och dået.
Det är senare också.