idag såg vi för sista gången, jag och Dea, mitt älskade hjärta.
Min kära Subaru Impreza får nu rulla vidare i nya kvarter och lämna grannarna sömnlösa om nätterna då hennes boxermotor ska mullra likt åskan. Jag kan inte sticka under stolen med att jag kommer sakna henne. Hon var i bilväg den mest underbara lilla sak man kunde tänka sig, men vi passade inte. Hon gillade inte hästar, och det kändes nästan som ett måste för en bil ägd av mig.
Min parkeringsplats är dock inte tom, där står en ny pärla och blänker. Jag tänker avslöja vad, såfort jag har några värdiga bilder på henne, ja, för en hon, det är det absolut.
Vi hörs, och godnatt.