Det har gått ett år.
Ett helt år.
365 dagar.
Ett år och två dagar sedan jag senast såg dig.
Som jag senast hörde din röst, kände din värme.
367 dagar sedan vi pussade och kramade varandra hejdå.
Sista gången jag klev utanför dörren på Arendalsgatan.
Jag kände den där känslan av att något inte stod rätt till i den där sista kramen,
men jag tänkte inte mer på det.
Varför tänkte jag inte på det?
Det gör så ont att veta att du mått dåligt men inget sagt.
Vi är en familj, vi ska lösa svårigheter tillsammans.
"Mina problem är mina problem"
Det är inte så. Sluta tänk så.
Men nu sitter vi här.
365 dagar senare.
Utan pappa.
Utan allt vi tidigare haft hela livet.
Det gör ont.
Men du hade fattat ditt beslut.
Nu ett år senare.
Efter alla nätter fyllda med tårar,
Alla dagar som känts meningslösa,
Allt som känts hopplöst
Så finns där nu ett ljus av hopp.
Vi klarar oss nog.
Du har lärt oss så mycket.
Vi ska göra dig stolt.
Du finns alltid här.
Vi vet att du vakar över oss.
Du sitter i min bil när jag är ute och kör.
Och är vi i verkstan eller på Aspö,
Ja, då är du där.
Alldeles runt hörnet, så att vi inte ser dig.
Vakande, med ett leende.
Vi älskar dig pappa.
Det har vi alltid gjort.
En dag kommer vi att mötas igen
På de evinnerliga vägarna.
Och jag ska köra på alla vägar
Tills jag en dag kör ifatt dig
I din bil med silverhjul,
Och tillsammans kör vi
Mot solnedgången.
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet