Wiiiiiiiiiiiiih :)

Jag idag i verkstaden, satte på mig en stor tröja med låååånga ärmar och snurrade runt.
"Titta, titta, jag ser ut som en hellikopter i slow-motion när jag gör såhär!"
Sen gick jag runt och var allmänt jätteglad hela tiden, Stoffe vart lite putt på mig där efter lunch för jag såg så jävlarns glad ut.
Varför vet jag inte, det var en bra dag helt enkelt.

Körde till slangis och hämtade en o-ring, på vägen tillbaka tänkte jag på hur det kunde bli/skulle kunna vara/kan bli att bara ta mitt pick och pack, hitta ett OK jobb å FLYTTA, till skåne. Bo själv, hitta ett roverlag i någon scoutkår och hänga med.
Jag förstår inte ett skit av vad skåningarna säger, bara om de pratar sakta XD
Men det är ju så jääävla charmigt! Och landskapet sen!
Iallafall, när jag tänkte på att det är FULLT möjligt, då blev jag jättejätteglad.
Det var inga tankar alls på att jag har pojkvän, familj och vänner här uppe.
Bara jag har min bil och en telefon så klarar jag mig nog säkert ;P
Jag kan 2 ord på skånska! Kasebana och balle!

En tjejkompis skrev till mig, hon sa att hon skulle ha kalas om ett par veckor. Först middag hos henne sen motorgården. Hon frågade inte om jag ville komma - utan om jag kunde köra!
Då är det lite nykteristsvarning tycker jag >_<
Hon menade självklart att hon ville att jag skulle vara med, men det lät på det andra sättet när hon skrev ;P

Idag var jag med när Stoffe felsökte elen på ett släp och jag vart lite sugen på att försöka ge mig på 240in. Inte just idag, men snart. Det kanske inte är så svårt som jag har trott.
Och nu lutar det mer åt Seat-hållet på nybilsfronten igen :)

Ajuste, jag träffade några klasskompisar från låg/mellanstadiet på bussen hem, 5 killar.
Jag tyckte det mest var pina på den tiden att prata med dem. Men nu är det ju helt annorlunda.
Man skulle vilja gå tillbaka i tiden och göra om allt.
Fast ändå inte. Då skulle jag definitivt inte vart här idag.
Pfft, inte nå mer sånt här snack nu =P

...Jag satt och funderade på något att skriva om Daniel. Jag försökte komma på ett sett att beskriva hur jag känner för honom. Men det går fan inte.
Det är inte underbart, det är mer än så.
Det är inte perfekt men alldeles lagom. Med allt.
Jag trivs grymt bra både när jag är med honom och när jag är 10 mil ifrån. (Han bor ca 10 mil ifrån mig i nuläget.)
Jag funderade på om jag har kännt samma sak för någon annan. Det verkar som en jävla klyscha å säga: "jag har aldrig nånsin kännt såhär förr!" å jag har ju det. Men det här är annorlunda på nåt sett, lite starkare kanske. Kan mycket troligt bero på mig, att jag har ändrat mig.
Att vara perfekt är tråkigt i mina ögon. Det är ju det ultimata, då har man inget mer att kämpa för.
Å vårt förhållande är perfekt på det sättet att det inte är perfekt. Alldeles lagom. Allt och lite till typ.
Vill inte för allt guld i världen att det ska ta slut.

Jag vill inte bevisa något, bara försöka få honom att förstå hur jag känner. Hur mycket jag känner.
Det är fan coolt hur starka känslorna är egentligen ;)

Kanske blev lite snurrigt.. Men vafan det ÄR svårt att förklara!

Det var nog allt för mig.
Pusshejs.



<3