Min Fårrd har fått heta den gråe bra länge nu, men nu finns ett problem. Björnta har köpt sig en 240 i samma gråfärg som min skrutt-jänkare... Dessutom har hans bilar en tendens att få namn efter sin färg. Vi har Viten, Röen, Blåen, Gråen och allt vad det är. Chevymetal och Boan är väl undantagen som bekräftar regeln. Chevymetal efter sin bakrutedekal och Boan efter registreringen.

Skulle vilja se vad man kan få till med CDY... Men nu måste i alla fall min gris byta namn.

Hämtningen av gråen är i alla fall en historia värd att höra. Tar det från början, från allra första början.

Det var en gång en hund som skulle på återbesök till veterinären, den hunden och hans matte hamnade i en 2001:as Audi med fyrhjulsdrift och stressfläkt. Alldeles för rolig bil att köra, tur att jag kör den SÄLLAN!

Bilens ägare skulle till naprapaten så då fick hans lillasyster (som alltså är jag) vara privatchaufför, och det hade hon inget emot. På eftermiddagen skulle bilägaren till Forsmo för att skruva i sin sambos dieselåtta. Syster Yster blev privatchaffis då också, plus snus-smugglare.

Jag hjälpte inte till med att plocka isär 6,2:an, utan stod mest och tittade på och bröt skrattandes ihop när det dök upp en fluga, geting, flygmus eller vad det nu var i verkstan. Tack gode gud för billyften, annars hade jag legat på det glycolkladdiga golvet...

Tio i tolv på kvällen kom jag hem från Forsmo och gick och stöp i säng. Somnade inte på närmare en halvtimme, och någon terrorist hade ställt alarmet på 06:00. Den terroristen var förmodligen jag själv och jag snoozade bort en stor del av morgonen. Blev skrik, panik och stress när jag väl hade lyckats samla tillräckligt med viljestyrka för att komma ur sängen. Pengarna jobbet ger är inte tillräcklig motivation för att kliva ur sängen innan det ens är ljust ute.

Efter en riktigt skitdag på jobbet, där en av de "trevliga" arbetskamraterna lyckades trycka till min ryggrad så jag fick tillbaka låsningen i bröstryggen, fick jag äntligen åka hem. Maten var äcklig så jag proppade i mig en halv hällakaka och åkte mot Björnta.

På väg mot Krokån så såg jag en orre. Den första levande orren jag sett. Visade sig att de här tolv timmarna jag var i den änden av kommunen skulle bli rena naturrutan...

For till Björksjön, eller vad det hette, för att betala och hämta den gråe volvon. Omtänksamt nog frågade Björnta om han skulle backa in på gårn hos David så jag slapp vända aset till bil när vi skulle därifrån. Yes please!

Tittade på bilen, jag frös, pratade om bilen, jag frös, inspekterade bilen, jag frös, gick in och skrev under ägarbytet, jag frös. Började dessutom känna mig lite uppgiven inför uppgiften att köra en 245:a utan styrservo till Forsmo. Jippi...

Hos David och hans farsa träffade jag dessutom två personer jag hört en del om. En som pratade skitroligt och så Allan. När vi skulle åka fick jag hjälp av Björnta att få fram stolen så jag nådde pedalerna, kunde vifta med fötterna utan att nå dom. Allan sade "ska hon sitta på ratten och köra?" och jag kan inte annat än att hålla med...

När jag nådde pedalerna så jag kunde trycka ner kopplingen helt så var stolen inte ens en halv deci från instrumenteringen framför växelspaken. Lyckades i alla fall ta mig från gårn hos dom här, trots att det blev start i backe. Det är något jag inte gillar att göra ens i min egen bil, och nu var det första gången jag körde röen. Jippi...

Men vi tog oss ju till civilisationen igen. En trött och mentalt slutkörd flickvän lyckades få motorstopp och hittade inte ettan sen, så pojkvännen fick komma och lägga i ettan. Fast att tappa bort växlarna brukar jag lyckas med på Nemi också, så det var inte konstigt att jag jag villade bort mig på volvon.

När vi skulle ut på riks-90 lyckades jag med bedriften att inte få motorstopp, så vi åkte mot Forsmo. Efter ett tag fick jag syn på blåaktiga reflexer ute i diket och bromsade, sen kutar det över tre rådjur. Idioter till kaninjämlikar! Det sista rådjuret kunde ju inte hoppa ner i diket som dom andra, utan det vände ju och rusa över igen. Pallnita och styrde mot ändan på det, var nog fan inte mer än en meter mellan bilen och arslet på den där självmordsbenägna Bambin, som lyckligtvis klarade sig.

Hade kunnat somna så fort vi kommit in i huset, men det var lite för kallt för det så jag satt med skinnjacka, linne och dubbla tröjor och frös ändå. Blev ju ingen sömn än på några timmar och när vi väl släckte lampan så vet jag inte om jag hade akut sömnbrist eller något, för jag somnade, sov några minuter och vaknade. Då hade jag varit vaken 18-20 timmar och ansträngt skallen med att räkna och rabbla PLU-koder i åtta av dom timmarna. Jag var vaken när Björnta slockna, och jag var vaken när han vakna.

Vi åkte samtidigt, han skulle till jobbet och jag hem till hunden. Ungefär vid Selsjön kutade det över en fjoling en bra bit framför bilen. Känner mig verkligen som en stadsbo när jag är där borta med grusvägar och djur hit och dit! Hemma ser man ju på sin höjd en vilsen liten groda, inte fan ser man tre rådjur, en orrhöna och en älg inom loppet av 12 timmar i alla fall.