b10tax Ej angivet

När Gud drog in körkortet... 7 september 2008, 00:37


Jag hade inte alls mått bra den senaste månaden men när man ständigt ligger mellan 50-70 kilos övervikt är man så van vid att flåsa när man går i trappor eller tar promenader så man trallar på i den vanliga lunken utan att prioritera läkarbesök. De senaste 3 veckorna hade jag dock reagerat på att jag hade blivit så extremt törstig. Jag började dricka upptill 6-8 liter vatten om dagen och ändå fastnade nästan tungan i gommen för att den var snustorr.

Eftersom jag har sjukvårdsförsäkring genom jobbet så beställde jag till slut tid hos en läkare på Cityakuten i Göteborg. Jag skulle ta med mig ett urinprov. Jag hade läst att kraftig törst kunde vara tecken på diabetes men man hoppades ju att det skulle vara något annat.

Jag fick lämna urinprovet och därefter togs blodprov och sedan fick jag sitta och vänta ett tag på läkaren. – Du har socker i urinen och mätvärdet på blodsockervärdet visar hög, hög, hög.
– Vi har inte mätare här för att mäta ditt sockervärde så det är nog bäst att du direkt åker till Sahlgrenska, jag skriver ut en remiss.

Jaha, tänkte jag omgående, så har övervikten till slut gjort att kroppen har sagt ifrån. Det är ju inte så att man har varit ovetande om riskerna och mina chefer och arbetsgivare har verkligen försökt prata med mig om kostvanor och motion och erbjudit mig träning etc. på arbetstid. Jag har försökt några gånger men ni vet ju hur det är, det dyker ofta upp någon fest, grillparty eller liknande så man ska ju alltid börja nytt liv efter sommaren, nyår osv.
Många år av övervikt har ju dessutom medfört att jag har fått artros i mina knän och inte längre kan springa eller spela badminton som man gjorde när man var yngre.

Jag tog taxi till Sahlgrenska och tog en nummerlapp för akutbesök. Det var bara 2 nummer före så jag förstod att jag skulle komma in tämligen omgående. Det är märkligt vad sjuk man känner sig när man har fått ett sådant besked, när mitt nummer kom upp så hasade jag mig in i akutsalen jag hade plötsligt tappat all ork.

Väl där inne gick det riktigt snabbt, blodtrycksmätare, blodprovstagning med mera togs på nolltid och sedan kördes sängen in i ett annat rum där jag fick en pulsmätare på fingret som var kopplad till en apparat så att personalen hela tiden hade koll på hur jag mådde.

Efter ca 15 minuter kommer det in en kvinnlig läkare och säger att: – Du har ett sockervärde på 34, en frisk person ligger på mellan 4 till 7. Det innebär att du har fått diabetes och vi måste ge dig insulin omedelbart. Du kommer dessutom att bli inlagd några dagar för att vi ska övervaka sockervärdets utveckling och du måste lära dig att ta sprutor själv.

Till saken hör att jag har sprutfobi så jag kan säga att jag inte direkt började må bättre efter det beskedet. Avdelning 121 som jag skulle till var fullbelagd så de satte dropp på mig och körde in sängen i korridoren till akutmottagningen. Jag skulle få vänta i någon timme var beskedet vid 14-tiden. Jag hade glömt mobilen hemma så jag kunde inte ringa till nära eller kära heller.


På ett så pass stort sjukhus som Sahlgrenska så är det ju action hela tiden. Det kom ambulanser hela tiden med folk mer eller mindre skadade. En alkoholist som kördes förbi min säng mumlade något om: - Jag har inte ätit på en vecka. Doften av T-sprit låg kvar i korridoren även 30 sekunder efter att han hade passerat mig. En knarkare kom gående själv i korridoren och började skrika efter metadon. En sköterska bad honom sitta ned så skulle hon hämta medicinen. Jag blev först förvånad och tänkte att är det så lätt att få narkotiska preparat men blev avbruten i mina tankar av att det kom 2 väktare och förde bort mannen. – Jävla h**a skrek mannen efter sjuksköterskan, du lovade ju att jag skulle få metadon. Det måste vara tufft att vara sjuksköterska i allmänhet och på en akutmottagning i synnerhet tänkte jag för mig själv.

Klockan hade nu börjat närma sig 18.00-tiden och jag hade legat 4 timmar i korridoren. Det far ju mycket tankar genom huvudet men jag överraskade mig själv genom att börja tänka praktiskt. Jag började gå igenom kylskåpet i tankarna och tänkte att det är bara att slänga allt som innehåller socker och totalt förändra kosten. En gammal Kentlåt dök upp i huvudet:
Och där faller ännu en tår, rinner nerför kinden. Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med Thinner, speciellt sånt man aldrig får glömma. Jag ska stanna kvar länge ikväll.

Det kändes redan som en lång dag och jag förstod att det skulle bli en ännu längre kväll.
Det kom olika sköterskor och tog mitt sockervärde var tredje timme och gav mig insulin.
Jag hade inte ätit frukost så när värsta chocken hade lagt sig så började jag bli hungrig.

Jag ropade efter en sjuksköterska och frågade om jag kunde få något att äta. – Äta när man har diabetes, absolut det låter som en bra idé, jag ska kolla och återkomma. Sedan såg jag aldrig honom mer.

Nu hade klockan blivit 20.00 och jag hade legat i korridoren i 6 timmar. Utan mobiltelefon och med möjlighet att kontakta yttervärlden så kände jag mig som personen som artisterna Raymond och Maria sjöng om 2004:

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör,
ingen vill veta var du köpt din tröja.

Till slut fick jag låna en mobiltelefon av en anhörig till en patient som också låg i korridoren.
Vid 21.30-tiden så kom äntligen en vaktmästare och rullade i väg mig genom kulvertarna till avdelning 121. Jag har en kompis som är diabetiker sedan barndomen och han har blivit tvungen att amputera ena sitt ben under knäet p.g.a. dålig blodcirkulation. Jag blev inrullad i en sal med 3 andra patienter varav en hade 2 benproteser och en annan hade en kolsvart fot som såg färdig ut för amputation. Det var ju ingen munter syn man bjöds på direkt. Efter 24 timmar utan mat fick jag äntligen en kopp te och 2 mackor samtidigt som en sköterska kom fram med en insulinpenna som jag skulle sticka i magen. Jag förklarade min sprutfobi och hon hjälpte mig med första sprutan men sade att jag skulle få en ny till natten om någon timme och den skulle jag få ta själv.

Jag tänkte att det var lika bra, ska man bota en sprutfobi så kan man lika gärna börja direkt, det är ingen idé att skjuta på det. Det finns olika sorters insulin ett snabbverkande som man tar i magen och ett långtidsverkande som man tar i ena låret innan man går och lägger sig.


Insulinpennorna är oerhört smidiga och kanylen är smal och inte mer än några mm lång men det spelar ju tyvärr ingen roll om man har fobi. Jag försökte stålsätta mig och tryckte in kanylen i låret. Jag skakade dock så mycket i handen så när jag drog ur kanylen hade den blivit alldeles sned. – Ja, det gick ju inte så bra sa sköterskan men det är alltid värst första gången, du ska se att det går bättre i morgon. Klockan hade nu blivit 23.30 och jag var helt utmattad men efter allt som hänt förstod jag att det skulle bli svårt att somna. Eftersom jag i grunden är en positiv person så vägrade jag att ligga och tycka synd om mig själv. Jag är road av ordlekar och limerickar så jag tänkte att jag får väl skriva en diabeteslimerick för att bearbeta min sprutfobi:

En spruträdd diabetiker från Wien
bytte bukspottskörtel med traktens största svin
han sa: - Nu fixar jag krisen
jag sätter sprutan i grisen
själv så tar jag en mazarin

Trot eller ej men jag somnade faktiskt med ett leende på läpparna.

Redan morgonen efter gick det mycket bättre att ta första sprutan och jag fick prata med en sjuksköterska som förklarade att jag inte skulle vara rädd för amputationer bara för patienterna på min avdelning hade råkat ut för det. De var ju alla mellan 70-85 år och förr i tiden fanns inte alls den kunskap och utrustning som finns idag.

När läkaren gick ronden var jag redan på mycket bättre humör. – Vi har fått ned ditt sockervärde till mer normala nivåer, du har lite lågt blodvärde och ska få järntabletter och får stanna här i några dagar men det är ingen ko på isen. – Men du menar att han har tagit på sig skridskorna, svarade jag och så skrattade vi båda två.

Jag blev utskriven efter 5 dagar och med insulin och rätt kost mådde jag redan mycket bättre. Det jobbiga var att synen hade förändrats kraftigt så jag gick direkt till en optiker och beställde terminalglasögon som arbetsgivaren står för. Jag fick mig ett gott skratt när jag pratade med Monica på personal som frågade hur det hade gått hos veterinären när hon menade optikern. De har tydligen andra rutiner i Uddevalla tänkte jag och log för mig själv.

Det har nu gått en tid sedan jag blev utskriven och det fungerar över förväntan med nya kostvanor och sprutorna går mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Jag har fått mina nya glasögon och kan äntligen läsa och skriva igen.

Som jag ser det så drog Gud in körkortet för mina kost- och motionsvanor. Just nu övningskör jag med mycket sallad till alla måltider och har börjat ta promenader och mår redan bättre än vad jag har gjort på flera år.

Det känns som jag har fått en andra chans att ändra min livsstil och i slutänden kanske sjukdomen kommer att leda till att jag kommer att må bättre och få ett längre liv med bättre livskvalitet.





Sågs senast: 2019-11-05 00:45
Medlem sedan: 14 juli 2006
Foruminlägg: 22
Senaste inloggade besökarna
2019-05-01 20:01 Mack
2019-01-03 21:39 Frenning
2018-11-07 01:36 744tic
2018-11-05 22:48 WilliamGunnarsson
2018-11-05 20:49 NSS207
2018-11-05 14:28 Sportsedan
2018-11-05 00:41 Snurriis
2018-10-22 20:23 Dikapitari
2018-08-16 00:21 Grogstar
2018-06-29 22:29 TaXUS
2017-05-24 23:09 Johnken
2017-04-23 10:15 perr
2017-03-30 02:10 Realtid
2017-03-04 19:43 AeroMackan
2016-06-15 20:27 Berra-
2016-04-07 23:48 trubbelturbo
2015-12-05 22:49 Choffa
2015-07-16 14:28 Pips
2015-06-30 16:07 AeeeRoo
2015-06-15 12:46 Freak_