Har allt blivit en enda ond spiral över hur jag gör mot mig själv, över hur jag lever, mår och funderar?
Kan det vara så att jag funderar för mycket? Känner efter för mycket? Tar åt mig för mycket?
Känner bara stress och press. Stress på att hålla igång en häst på en bra nivå, att presstera ett bra jobb fast jag inte riktigt trivs med det jag gör. Press på mig själv, på min kropp då jag absolut inte trivs med den. Pressen att orka med allt. Jag bara sväljer och sägre att det är lugnt men det inte alla gånger är det. En dag kommer kannan att rinna över och då kommer någon stackare få kännas vid mitt extrema temprament.
Har allt bara blivit en ond cirkel där jag bara faller längre och längre djupare? Kommer jag någonsinn upp? Jag ler utåt men gråter mig till sömns om nätterna.
Jag vill bara vara liten där sorg var ett sår på knät och inte den sorg jag känner nu.
Sen när man inte vet vad man gör för fel när kompisrna försvinner en efter en heller... Ingen som vågar säga till, jag vill veta vad jag gör för fel. Jag bejär inte mycket men det lilla som jag ber om är tydligen för mycket. Saknar er de tre grabbarna J. (Jimmy, Jakob och Jocke.)
Tack iaf att jag har dig Martina. Du är oövervinnlig. Du är min bästa. Nettan (L) Martina.
Fan nu blir det en natt utan sömn, med tårar som trillar nedför mina kinder.
Jag måste ta tag i mitt liv, men jag orkar inte. Varför är det så svårt? Är det för mycket begärt att få må bra? Visst ibland mår jag bra, men det var länge sen det var riktigt så där 100 procentigt bra.
Lukas och Casper, alltid i mitt hjärta. För långt borta.