Igår var sista gången jag såg dig. Jag fick lov att ringa pappa och höra, fast jag viste de var du. Han berättade att det var klart, att hon var borta.
Jag fick nästan tårar i ögonen när jag tänkte på allt vi gjort. Förlåt att jag kallade dig trög, men du var lite långsam. Men du ställde alltid upp. Trogen och stark. Inte en gång tror jag du protesterade.
Kommer du ihåg förra sommaren då vi rulla in på tippen med vinterhjul på transporten? Eller den gången vi fyllde hela dig med spånbalar som skulle till hästen och pappas motorcykelkedja låg under en bal så de gick sönder och det vart spån i hela bilen?
Eller när vi var ensamma ute för snart 4 år sedan. Troget rulla du iväg trots jag hade 2ans växel i.
Så mycket vi gjort kära du, men visst du hade dina dagar. Som den vintern när vi skulle till hästen och blinkers, instrumentbelysningen och visparna slutade fungera? Men vi kom fram hela men skakiga till stallet trots mörkt inne och mörkt ute.
Din sista fick du inte gå själv, du fick åka lastbil. En trailerqueen. Men vackraste av alla var du. Rostig, men så blank i lacken.
Hoppas du får det fint. Ådii du är saknad!