Ja fan, har svårt att se positivt på tillvaron nu. Gick igenom mina gamla bloggar från förra vintern för att hitta lite tröst i att jag kände precis samma förra året, men nähä, var bara en massa klämkäcka bloggar där om dikeskörningar och mördarbackar? Fan vad jag var bra på att hålla masken förra vintern då! Bah! Blir så trött på mig själv och min positiva inställning, herreguuuuud vad bra allting är då.
Jag vill inte bli bitter men ibland känner jag att man får verkligen anstränga sig för att inte bli det! Hatar folk som bara har en massa problem hela tiden. Har en sån kompis på facebook, alla hans statusar är "gud vad det är synd om mig" och "varför kan det aldrig gå bra för mig?" osv. Såna människor blir man bara trött på, man vill typ skaka om dom och säga "get over yourself!" Tänk på barnen i Afrika för sjutton, eller barnen på Haiti t ex (eller Haiti kanske ligger i Afrika??) (Bara jag som tycker det heter PÅ Haiti förresten och inte I Haiti som det står i alla tidningar?) (För Haiti är väl en ö eller har jag fel där också? Fuck, måste lära mig kolla upp fakta innan jag skriver tio onödiga rader i bloggen om en massa skit...)
Har blivit så himla besviken på en massa folk på senaste tiden. Eller det blir man väl ständigt och jämt i livet, så är det ju bara, det är en del av tillvaron som man får lov att hantera och jag är normalt sett extremt bra på att hantera besvikelser. Jag kan nästan bli lite rädd för mig själv när jag bara stänger av och går vidare, HUR kan det vara så enkelt? Väntar mig att det ska "komma tillbaka" när man minst anar det men så har det aldrig varit. Däremot dyker det upp då och då som en process, att kroppen/hjärnan liksom potionerar ut besvikelserna efter hand för att man ändå på nåt sätt ska hantera dom och reparera skadorna.
När allt blir så här, när jag lever i samma stad som folk som gjort mig illa och som jag är förbannad på, så vill jag bara härifrån. Inte fly, utan snarare... make a statement.
Jag skrev någon gång i höstas om att jag sagt upp kontakten med en person som stått mig väldigt nära och som jag litat fullt på. Kontakten är fortfarande uppsagd helt och hållet och vi har inte växlat ett enda ord sen dess, han är raderad ur mitt liv. Men det förföljer mig fortfarande... Jag tänker fan på honom natt som dag och vet inte vart jag ska ta vägen snart för jag blir så jävla förbannad på mig själv att jag inte bara kan släppa det! Jag är ju förbannad på honom, han har svikit mitt förtroende, visat en sida av sig själv som jag inte trodde (inte hoppades?) fanns där. ÄNDÅ så hemsöker han mig hela jävla tiden och får mig att må piss för att det blev som det blev!
Vet inte hur jag ska göra... Ge honom en chans till? Vet ju inte ens om han VILL ha en chans till eftersom han gjorde som han gjorde mot mig. Personligen så... vill jag inget hellre än att ge honom en chans till. Men att få veta att han inte vill ha den, skulle jag inte orka med. Skulle inte orka hantera att han inte vill ha mig i sitt liv.
Det var ju därför jag sa upp kontakten helt också, ville inte höra från honom varför han gjort som han gjorde, jag ville inte höra att han inte ville ha kontakt med mig, så det var tusen gånger lättare att avsluta det på egen hand så slapp jag höra det, OM det nu var så.
Men herregud vad olikt mig, jag skriver ju aldrig om sånt här i bloggen heller. :O Måste genast återgå till min klämkäcka och positiva attityd till saker och ting!
Jag vill flytta. Eller nej det vill jag inte för det har precis ordnat upp sig här på hemmaplan med hästarna och jobb och så vidare. Ändå är det så typiskt mig att så fort det blir vardag och rutin så bara skriker det inom mig och jag vill ha något nytt och annorlunda och göra en stor förändring, kasta mig ut i något annat. Vafan jag har varit arbetslös flera månader och nu när jag äntligen har två bra jobb som jag trivs på, då vill jag absolut flytta härifrån och börja om från början, igen?? Men jag blir så uttråkad av rutiner! Uttråkad av att göra samma sak dag efter dag. Även om jag faktiskt har två olika jobb och jobbar rätt oregelbundet, så jag får ju lite variation ändå, men ändå så får jag panik. Kan ju lugnt konstatera att jag aldrig skulle kunna hantera ett 9-5 jobb mån-fre. :P
Ok det blev en ovanlig blogg idag men det var tydligen mycket som ville komma ut. :D Min enda rådgivare Manne envisas ju med att inte va online på msn så jag vräker ut skiten här istället. :D
Åååh nu ska jag mysa ner mig... nämen helvete!!! :O Kom precis på att jag hängde ut mitt täcke och alla filtar på balkongen i morse och glömde ta in dom när jag åkte till jobbet, så nu har allt hängt ute i snöstorm hela dagen! :O Fuck också jag skulle ju precis skriva att nu ska jag mysa ner mig i sängen och se en film. Får väl mysa ner mig under en dunjacka eller nåt då. Ååååh.