Alla gör misstag. Det kan man skylla på så ofta men jag gör alldeles för många.
Frågan är hur långt det kan gå tills man slutar göra samma misstag igen.
Förmodligen hur långt som helst. Hoppet är det sista som sviker och just hoppet är en förbannelse för mig. Varför hoppas jag på att allt ska bli bra när jag borde veta att det inte blir det och att jag befinner mig i en ond cirkel? Jag brukade vara en stark oberoende person som inte lät någon göra mig deppig. Alltid på bra humör och uppskattade så mycket, även de små sakerna i livet.
Varför har jag fått för mig att jag måste ha någon i mitt liv för att vara lycklig?
Det vet jag egentligen redan svaret på och den riktiga frågan borde vara varför jag inte gör något åt min situation. Jag tar ofta ut segern i förväg och tror att allt är bra när jag är glad men egentligen har jag inte glömt och jag faller så lätt tillbaka.
Det är givetvis inte första gången jag går igenom det här. Jag är ju en hopplös romantiker och tror på det där att man ska träffa "den rätta" och leva resten av livet med.. Det är människor som mig som blir sårade för den tjejen existerar inte längre på 2000-talet. Det ska va bråk, problem, svartsjuka och otrohet. Det är ju det nya? Den trenden kommer jag aldrig haka på.. Bästa är väl att inte fästa sig vid någon och hålla sig till det enkla livet med krogragg och slippa känslorna.
Det enda som håller mig vid liv är att jag vet så väl att det går att komma igen och bli den där glada person jag var. Den som tror jag kommer försvinna kan fetglömma det. Ska bara klara av det svåraste man kan göra i ett helt liv. Lugnt..