Jag och min käre kusin har haft de här samtalet många många gånger men vi kommer inte fram till hur NI KILLAR tänker. Gör ni de?
Ska de vara så himla svårt att hitta en vettig kille till mig, en som vill dela sitt liv med mig? Hålla om mig i mina svåra/jobbiga stunder. Som bara kramar om en och verkligen älskar en för den jag är?
När ska jag hitta han? Finns han?
Känns som.. ja jag vet inte. Att när jag hittar nån så blir de konstigt, när jag väl öppnar mig och berättar hur jag mår ibland och om mina problem.
Jag vill bara få må bra, att bli älskad av nån och älska nån tillbaka. Någon att bo och dela framgångar och motgångar med.
Så kan nån med berätta för mig hur jag ska göra för att hitta nån vettig karl?
Pratar om att träffas men är de jag som ska dra de hela?
Livet är bra underligt, känns som man bara ska spänna fast säkerthetsbältet och åka med, fast man ibland bara vill hoppa av på nästa hållplats.