Denna helg hade jag fått, om jag nu fortfarande gått i skolan, en guldstjärna. Med det vill jag säga att jag varit duktig och skött mig.
Bara en sån sak som att jag höll mig från krogen gör att jag rätar på ryggen lite extra, för visst brukar det alltid sluta där. Och att jag inte köpte mig en "för-det-har-jag-faktiskt-förtjänat-middag" hos grannen pizzerian i ett lamt försök att glädja mig själv efter en lång, ooh ... alldeles för lång, arbetsvecka. Eller att jag inte kollade på ett dussin filmer i ett streck, som jag brukar göra då krogen eller den sorgliga singelmiddaggen av någon outgrundlig anledning inte blir av.
Nej, denna helgen har jag haft fullt upp med Hudiksvalls egna simtävling "HT-Spelen."
I dagarna två har jag i ett knakande fullt, ångande varmt och skälvande högljut badhus försökt hålla reda på tjugo krävande, sugna och duktiga simmare. Och att hålla koll på var de är, när de ska simma, ta tid på de små liven och samtidigt veta vilken placering varje enskild simmare tagit är utmattande vill jag meddela.
Det gick bra ändå, kanske för att man hinkade i sig kaffe under de få avbrott mellan simloppen jag ibland hade turen att hitta.
Om simtävlingen betecknas med plus så blir min flytt av bilen ett minus ...
Ingen kan dock beskylla mig för att slarvat eller vara oförberedd. För jag hade lurat till mig både en trailer och en tung dragbil i gestalt av en Chevrolet Trans Sport. Jag hade köpt mig en rostbiffmacka med rostad lök på samt en Fanta för att återfå lite av den svunna energi som dagens simningar krävt av mig. Samt ett paket Extra tuggummi för att de andra skulle kunna stå ut med att jobba i närheteten av mig och mina Fanta och rostade lökrapar. Jag var minutiöst förberedd ...
Den vilsekomna amerikanen, det låga aset ...
Japp! Så var det dags för lastning av den vilsekomna amerikanen. Jänkaren som tog fel någonstans vid ekvatorn och hamnade här uppe vid de vita breddgraderna. Men han har tur, ty jag ska ge honom ett nytt varmt garage att husera i, att invänta ett mer bekant och bekvämt väderslag.
Allt han behövde göra var att rulla upp på trailern bli skjutsad en mil till staden och hoppa av igen .... men det sket sig. För amerikanen var för låg för den satans nordiska rampen! Den alldeles för långa fronten tog emot rampen flera decimeter innan däcken ens nosat på den.
Bakslag! Nederlag? Nepp! Det fick bli till att visa amerikanen vad snö är och en lömsk plan att köra bilen till stan tog vid. Om jag körde E4:an hela vägen runt stan så skulle jag bara behöva köra på snöiga eller isiga vägar den första kilometetern och de två sista, för E4:an var i det närmaste torr.
Sagt och gjort. Resan gick förhållandevis riktigt bra, jänkarn fick för sig att leka lite med sina fyra pulkor till däck en gång på väg till europavägen, men inget skandinaven bakom rodret inte kunde stävja.
Synd att man inte får skruva här bara, det var ett ruggigt stort garage, eller ska man säga lager?
Väl framme i garaget möttes vi av ett myller av lastpallar med ...skrot kanske? kollade inte ... som vi fick flytta runt på för att få in, den nu kraftigt förkylda amerikanen, längst in.
Med en riktigt stor och snygg Intruder som närmaste sällskap och två plastbåtar behöver han inte känna sig övergiven heller då jag inte kommer se honom förrän i april igen.
Stackars amerikan! Jag lider med honom, varför har vi vinter i detta annars så underbara land?
/Jörgen