vill bara dela ett mine och mina tankar om min nära döden upplevelse. I april detta året var jag tvungen att genomgå en operation för att ta bort min livmoder. jobbar själv inom sjukvården så jag visste de flesta prosedurer och turer. det ända som gjorde mej nervös var att få en propp i lungan eller liknande då min mormor dog av en sådan efter en liknande bukoperation vid min ålder. operationen genomfördes och jag mådde realativt bra trots smärtan. det går några timmar och jag känner mej allt sämre men ja g inntalar mej att det bara är innbildning och spyskist. men det blir bara värre, jag får svårt att andas och känner som att livet rinner ur mej. ringer på sköterskan och sen händer allt så snabbt. ultraljud, läkare och panik. allt jag hör är blod ii buken, akutoperation och känner hur dom springer iväg med mej ( kändes som på film ). ser ljusrören i taket och känner mej kusligt lungn trots att det känns som om jag inte kommer klara det här, nu dör jag. sen kommer tankarna till mina barn och frank. jag hinner inte ringa och säga hej då....jag måste få säga hej då. hur kommer dom reagera när dom ringer från sjukhuset, jag kan ju inte trösta dom, då får jag första paniken. säger till sköterskan att hon måste ringa hem och tala om för dom hur mycket jag älskar dom, detta upprepar jag säkert 10 gånger, hon håller min hand och tittar mej i ögonen och säger att det ska hon göra. rullas in på operations salen och känner mej som i en dimma, lugn, rädd och så totalt ensam. tänker på att jag måste se en posetiv bild i mitt inre innan dom söver mej igen för annars vaknar jag aldrig mer. och den kommer. på mej och frank när vi sitter i båten och fiskar en sommar kväll. jag känner hur jag ler och hur tacksam jag är för mina barn och frank. sen säger dom att nu är det dags för att sova och jag tänker. jag älskar er så otroligt mycket glöm alldrig det. som ni förstår så vaknar jag igen :). och jag är så tacksam att jag klarade det. de hade glömt att stänga två blodkärl så jag hade över 1½ liter blod i buken. själva kännslan av att dö var otroligt harmonisk men kännslan att inte få finnas kvar för sin familj var hemsk. idag njuter jag över min familj och vänner för jag vill finnas hos dom länge till. kram alla och var rädda om er, se er omkring och njut av allt de vackra som finns runt omkring oss.