Så här såg bilen utan dagen innan krasch. Nypolerad och grann!
Vill här en än gång tacka för alla kommentarer och visad sympati för den olyckliga olyckan som hände i lördags. Det känns bra att fler är på samma våglängd som mig och anser att jag inte gjorde fel i den situationen som uppstod! Tack!
Jag är inte bitter. (Klara av att läsa den meningen utan Robert Gustavsson's imitation av Tony Rickardsson i tankarna du!) Nä, jag är inte det för det känns som att utgången detta skräckscenario fick var det bästa av alla möjliga -Ingen skadade sig och inga fler fordon blev inblandade.
Självklart hade jag gärna sett att olyckan inte ens inträffade och att bilen fortfarande stod utanför huset och suktade efter att bli tagen på åkturer. Men så kan man inte tänka. Olyckan inträffade och man får gå vidare därifrån och göra det bästa från den punkten i historien. Inte från en massa tankar som;
"Vad om ..."
"Tänk om ..."
"Varför gjorde jag inte så ..."
En stor sten på mina axlar som tyngde mig var dock hur det skulle lösa sig med vållandefrågan och ersättningsfrågan. Jag anser att det inte var jag som vållade olyckan och de som var med där säger samma som mig. Men mitt förtroende för försäkringsbolag är inte den största, de har ju som jobb att försöka låta bli att betala ut pengar så långt som möjligt. Det är ju inte för inte som alla i tjugo männen i byråkratstyrelsen kan ta ut 600 miljoner i årsbonus!
Men det löste sig också till det bättre. Jag får till och med ut lite mer än vad jag gav för bilen, vilket inte är mer än rätt då jag också lagt ner en hel del pengar på den under året som gått.
Så såg den ut en innan vi lyfte av den från vajerräcket. En kvart innan den aldrig skulle få stå på en asfalterad väg igen ... Fronten är ju fortfarande fin i alla fall.
En jobbig sak som sker nu när jag berättar att bilen inte finns mer (det är väl mer irriterande än jobbigt) är alla kommentarer som visar på deras fördommar.
" Ja, hur snabbt körde inte du då?"
"Så är det med stora leksaker!"
"För mycket motor!"
"Mm, se pojkar ..."
Visst! Jag är 25 år gammal, jag körde en bil med närmare 350 hästar i motorn, jag kunde lägga några lakritsremmar ibland. Jag är visst stereotypen av vad samhället kallar för en högrisktrafikant. För jag menar att jag har ju alltid plattan i mattan, alltid två svarta streck som följer mig var jag än åker och kör alltid om bara för att visa att jag kan!
Men för att slå tillbaka på deras fördommar så vill jag bara säga att jag i stunden för olyckan inte körde för fort och att jag inte gjorde en omotiverad omkörning. Hade jag varit snälla tanten Agda på 40 år hade det smällt lika mycket.
Ta hand om er på vägarna nu garaget vänner!
/Jörgen