Igår var en läskig dag.
Jag låg och sov i godan ro när jag plötsligt vaknade av att Haldis, hennes bror och pappa stod i mitt sovrum och försökte få liv i mig. Mysigt värre (!) tänkte jag samtidigt som en halvdöd stycke Jörgen försäkrade sig om att "Mr. Morning Wood" lyste med sin frånvaro ... Gött! Det var bara att ställa sig upp i fillingarna och hälsa fridstörarna välkomna.
De hade kommit för att hämta mina ena soffa, den krökta sjusitssoffan, som jag lovat bort för en nätt liten peng. De var tillräckligt många för att orka kånka ut den själv men snäll som man är tänkte jag att jag kanske kunde underlätta på nåt sätt så jag stegade upp ur sängen för att ge mitt hjälpande handtag. Där blev jag ståendes, om än lite vingligt. Det var blod på kudden!?
Hmm? Hjärnans alla små kugghjul och lösa skruvar började rotera och skramla lite. Haha! Klart, det måste vara mensen som slagit till! Eller vänta nu. Kille - man -män - mäns ... men inte mens!
Det skramlade runt lite mer däruppe och jag kom ihåg så långt tillbaka i tiden som igår, när jag kände mig lite förkyld. Och visst gick väl huvudvärken över till öronvärken under nattens arbete? Och visst blev jag tvungen att ta alvedon för att kunna somna imorse? Och visst, nu när jag tänker på det, borde jag väl kunna höra vad Haldis och c:o. säger till mig därifrån andra sidan rummet?
Jag kände med handen i högra örat och helvete! Jag blödde. Det var likadant i vänstra. Jag försökte säga detta till Haldis men det blev mer av en viskning och hon kollade frågande på mig från andra sidan rummet som för att säga. "Ey, pucko! Vi står på varsin sida av ett stort rum och du viskar?"
Mina båda öron var täppt av blod och var, så det som lät som skithögt inom mig var inte mer än en fjärilsfjärt för de andra. Ni vet vad jag menar? Man vet inte hur högt man pratar när man har lock för öronen.
Jaja, öroninflammation. Varför inte? Man vet ju att man lever i alla fall. :)
Örat har tre delar, ytterörat, mellanörat och innerörat. Längst in i hörselgången sitter trumhinnan. Innanför trumhinnan ligger mellanörat, som är ett litet hålrum som normalt är gasfyllt. Vid öroninflammation har man en varig inflammation i mellanörat.
Tog mig ner till hälsocentralen för att kika upp det. Tydligen hade båda trumhinnorna spruckit, det var det som hade gjort så förbannat ont under natten.
Mina förkylningar har en elak tendens att vilja angripa mina öron. Det brukar inte alltid ge upphov till öroninflammation utan ter sig vanligast till att slå min balans ur funktion. Japp, balansen sitter till största delen i öronen. Så om ni ser en vinglig, yr och till råga på allt döv kille på ostabila ben sick-sacka från bilen till affären så var snäll och kasta inte bort mina bilnycklar. - Det är inte alkohol i mina ådror, blott lite var i mina öron!
Solsken på er, bilnördar!
Mvh Jörgen