Jag har precis lagt på telefonluren. Eller ja, tryckt på den röda knappen som result avslutar ett samtal.
Det var ju ett tag sedan telefonerna hade en klyka, om man nu ska dra på historiska växlar.
För egen del är det i allra högsta grad historiska växlar. Nästan bokstavligt.
Låt oss inte fördjupa oss mer i min barndom än att jag alltid varit bilintresserad. Med åren har ambitionerna kring vad som varit rimligt att realisera växt.
Som barn, utan inkomst eller ens tanke på en karriär, framstod en Porsche 924 som overklig att realisera.
Vid 18 års ålder, med nygräddat körkort, vågade jag höja målsättningen att någon gång äga en Saab 900 Cabriolet.
Men bilar som Lamborghini, Ferrari eller de lite finare primörerna från Porsche framstod under många år som overkliga att uppnå, eftersom jag alltid bestämt mig för att det jag köper ska köpas kontant. Inga lån!
Lyckligtvis har jag kunnat få utlopp för dessa mer extrema och exotiska bilar på annat vis. Kört mycket, vedertagna drömbilar. Fått drömmar realiserade och krossade. Att Countach, som fanns flitigt representerad i mitt pojkrum som ung, var en redig skitbil i verkligheten tillexempel.
Vissa drömbilar mår bäst av att förbli drömbilar ...
Jag minns fortfarande den härliga känslan när jag äntligen kunde köpa min första Porsche. En 944S för övrigt. Och redan här lärde jag mig en viktig poäng: Jag hade kört markant mycket fränare bilar än så, men nu ägde jag en Porsche. Min egen. Att köra, bruka och använda bäst jag behagade.
Översatt i pokertermer var det som att en knekt utan problem knäckte (sorry, jag kunde inte låta bli) fyrtal i ess! Det är en sak att låna. En annan sak att äga!
Många andra Porschar har passerat sedan dess. Uteslutande frontmotor-Porschar. Kick nummer två kom först i fjol då jag vid sidan om min 968 kunde uppgradera till en 911/964 Carrera2.
Äntligen en, vad många märkliga filurer anser, "riktig" Porsche.
Och ja, den är väl helt ok. Men så mycket fränare än 968:an eller en 944 turbo vette katten om jag tycker den är.
Oavsett - redan här är det en sådan nivå som jag inte ens vågade drömma om som barn.
Men det är inte det som gör att hjärtat slår några extra frivolter efter att mitt telefonsamtal till bilfirman är avslutat.
Inte orsaken till varför jag ett kort tag bara sitter som förstenad, ensam i rummet och bara stirrar rakt framåt ut i det tomma. Med blicken riktad mot just ingenting alls. Världen snurrar.
Det tar ett tag att förstå. Lite som ett kasst lysrör innan det lyser med fast, jämn styrka.
Blink. Blink-blink. Blink-blink-blink-blink. Kaboom!
Insikten över vilka konsekvenser som telefonsamtalet har inneburit börjar långsamt infinna sig. Så pass att jag plötsligt kan röra mig lite. Eller ganska mycket faktiskt. Jag går. Nej! Halvspringer? Rusar? Oavsett vilket är vinden målet. Väl där letar jag efter rätt kartong. Gräver. Rotar. Letar.
Så hittar jag den. Öppnar upp den. Där, noggrant nedpackade, ligger de kvar. Var och en inlindad i gammalt tidningspapper, samtliga i skala 1/18. Min bilsamling som till större delen byggdes upp när jag var barn. Flera av dem, bland annat denna, förgyllde alltså mitt pojkrum då det begav sig.
Stirrar på den. Nu har insikten nått mig och det är en närmast eurofisk känsla som infinner sig.
Som barn "visste" jag att jag aldrig skulle få tillfälle att ens köra en sådan.
En drömbil helt enkelt.
Också en bilmodell som jag i vuxen ålder lärt mig är rätt bångstyrig och knappast bäst på allt. Det finns många andra bilar av både lägre och högre kaliber som slår den med hästlängder.
Men alla som har bilar som främsta hobby och intresse vet att entusiastbilar ofta handlar mer om hjärta än hjärna. Det är en passion och rätt bil åsidosätter utan bekymmer de mest rationella tankarna genom sin blotta närvaro. Om inte annat gör det de när du placeras bakom ratten och tillåts vrida om tändningsnyckeln och väcka cylindrarna till liv!
Jag sitter där med min leksaksbil, i ordets rätta bemärkelse. En ganska nött sak i skala 1/18.
Stirrar på den. Rullar den lite tafatt fram och tillbaka på skrivbordet. Inser att det nog ser jävligt dumt ut om någon skulle se en övermogen 30 plusplus-åring sitta och ägna tid åt att stirra på en leksaksbil, som om det inte fanns vettigare saker att göra. Finner mig, men packar inte tillbaka modellbilen i sitt tidningspappersgarage utan låter den stå kvar på skrivbordet som en reminder om vad som snart kommer finnas i min ägo. Cashad utan en spänn i lån och hittills utan att sälja varesig 968:an eller min 964 Carrera2!
Efter ett tag kommer frun hem. Hon har själv inget bilintresse. Det spelar ingen roll hur många cylindrar eller hur stor literstorlek som motorn har eller hur extravagant dörrarna öppnas. Hon vill inte åka med, än mindre köra. Och hon påminner ofta om hur dyr bensinen har blivit.
Men hon har lärt sig leva med och acceptera min hobby. Hon är även väl medveten om att jag suktat ett tag på den här karamellen, så inget kommer som en chock för henne.
När hon ser modellbilen på skrivbordet får jag först höra hur pluttinuttigt det är att komma hem och se mannen leka med leksaksbilar igen. Men hon inser också symboliken med modellbilen på skrivbordet och frågar därför:
"Är det en sådan där du köpt nu? Vad är det för något?"
Jag är fortfarande snurrig i skallen. Men nu vet jag att det är en av barndomens drömbilar faktiskt är verklighet inom de närmaste dagarna. Tänk att resa tillbaka i tiden och ingjuta lite hopp i den där 13-18-åringen som knappt ens vågade drömma om att få råd med en Porsche 924!
Tittar på modellbilen och svarar henne, högst sannolikt med ett fånigt leende på läpparna:
"Det där - det är en Dodge Viper!"