Mattias har just portat mig ur huset.
Jag har haft Embla här sedan i fredags (har massor att berätta om veckan som gått, men jag MÅSTE ha ur mig detta nu!)
Jag sa att jag tänkte åka ut och hämta lite grejor till Embla i morgon, gympapåsen, låneböckerna och andra skor än de sommarskor hon hade på sig i fredags. Fick då till svar att han skulle ställa ut hennes grejor?!
Ut?!
Alltså, jag har saker kvar på vindarna som jag tänkte hämta, har fixat med skjuts och så till i morgon.
Men det gick inte, för jag fick inte gå in i huset.
Han säger att jag repat hans nya dubbelsäng när jag hämtade förra lasset (med TVn jag bad honom om hjälp med men som han inte lyfte ett finger för att jag skulle få ut, fick göra allt själv), och han vill inte att jag går in och slår sönder hans nya grejor, så jag får inte gå in i huset och hämta något alls. Om inte han är hemma.
(Jag säger ingenting om sängen, jag vet inte med mig att den fått repor, men kan heller inte säga att det inte är så.)
Och är han hemma orkar jag inte åka dit. Han har inte träffat mig en enda gång utan att krossa mig fullständigt. Varje gång jag börjat stå upp något sånär så får jag en jäkla pärla som sänker mig totalt och så får jag börja om igen.
Jag har ett stort behov av att avsluta det här nu. Att få samla ihop mina saker och kunna undvika konfrontationer som kostar mig så mycket att jag inte fungerar på flera dagar.
Att få klart för sig att man är hopplös, meningslös och värdelös är en sak. Att sedan bli beskjuten varje gång man försöker resa sig upp är något annat.
Det är inte så jävla lätt att gå vidare. Faktiskt. Men jag försöker i alla fall.
Fattar bara inte hur jag ska palla. Och nu får jag väl skit för att jag skriver om det här också, men jag orkar inte bry mig.
// Ellen