Det är helt otroligt vad mycket hjälp man kan få om man bara ber om det!

Sedan jag flyttade har jag fått så mycket hjälp och stöd att jag är alldeles överväldigad!

MatteR och Babyboy här på Garaget har varit här flera gånger och "släpat" med mig ut på några träffar, så jag har fått möjlighet att komma ut och vara med. Det är jag jätteglad för. "Orkar du inte köra hämtar vi dig, och sedan kör vi hem dig igen, det är inga problem!". Fantastiskt! :)
Dessutom peppar de mig och finns där i min vardag via datorn (och ibland vid bordet) och gör att jag känner mig mindre ensam.
Där gör också övriga vänner på nätet en stor insats med sina glada tillrop, stöttande kommentarer, mail och sms. Och ett och annat oväntat besök! :)

Grannarna i huset är också helt fantastiska! Alla är trevliga och pratar och så, men så har jag Tobbe snett ovanpå, som ställt upp utöver det vanliga. När han fick klart för sig att jag inte var frisk såg han genast till att förse mig med sina telefonnummer ifall något skulle krisa, och så la vi till varandra på MSN också.
En dag skrev han "Jag ska åka och handla, ska jag ta med något?". Det var ju himla rart att tänka på mig! :)
Jag svarade "Ja tack, ta med mig!", och det var inga problem, så jag fick åka med och handla och komma ut och fixa en del saker! Med trevligt sällskap dessutom!
Tobbe har också fått följa med ut på hundpromenader de dagar jag varit ostadig, och i gengäld har han blivit bortskämd med hembakt och sällskap.
Just att han bor bara en trappa upp är en otrolig tillgång, händer något vet jag att han är inom räckhåll, och han är heller inte rädd att be mig om ett handtag när han behöver - häromdagen fick jag hålla en hylla som skulle skruvas upp, och när vi bytte vinterdäck knäckte han en hylsa och behövde låna det. Och i förrgår tog han med sig ett soffbord till mig som jag hittat på annons i en grannstad - där han var för att jag via telefon tjatat in hans bil till verkstan på en garantiåtgärd som han själv inte orkat ta tag i! Grannsamverkan när den är som bäst!
Bidrar absolut till att jag känner mig trygg och mindre isolerad!

Och när jag insåg att det var akut klädbrist för Emblas del och hörde mig för i bekanskapskretsen hände det grejor omgående! En väninna slängde ut frågan på ett annat forum hon är med i, och efter några dagar kom ett par paket på posten med underställ, täckbyxor, jacka och en massa annat användbart! Och i måndags kom en gammal väninna vars dotter är två år äldre än Embla, och hade med sig två kassar urvuxna kläder som hon lämnade. Kanonfina grejor i jättefint skick!
Embla jublade och hade modevisning en hel kväll, och i veckan har hon BARA använt kläderna från Elise! :)

Och idag hämtade Mattias Embla fast det är mitt i min vecka. Jag ska ju till Göteborg tidigt i morgon bitti och inleda min sanering, och då behövde jag ju hjälp för att få Embla till skolan. Mamma ska med mig, pappa ska till sjukhuset och grannen jobbar, så lösningen blev att Mattias hämtade henne i kväll och så är hon hos farmor i morgon tills skolbussen går. Det blir nog jättebra.

MEN det bästa av allt var att jag bad Mattias ta med lite saker till mig, och vi lyckades diskutera detta på telefon och när han kom fick jag mina saker och DESSUTOM en fälg till bilen! En av de fälgar jag har är ju skev, så Mattias tog med en av de fyra som låg i huset med kass sommardäck på! Underbart, har verkligen varit bekymrad över hur jag ska göra med obalansen i framhjulet, försökte ju lösa det förra helgen med balansering, men eftersom fälgen är skev så räckte ju inte det. Och det har ju varit ett bekymmer, och jag är verkligen glad om det går att lösa det genom att byta fälg! :)

Till råga på allt fick jag slangvindan och ett munstycke, så nu kan jag tvätta bilen utan att slå ihjäl mig och bli dränkt! :D Fantastiskt! :)

Jahaja, summan av det hela är i alla fall att jag är helt tagen av hur mycket hjälp man kan få bara man ber om det! :)

TACK till alla som hjälper mig och stöttar mig! Ni är oändligt värdefulla! :)

I morgon vill jag be er alla hålla tummarna för mig, för då åker jag till Göteborg för att påbörja min sanering. Det är med skräckblandad förtjusning jag ska ta bort en fyllning, och jag hoppas verkligen det ska ge resultat.
I bästa fall är det kvicksilvret som gjort mig så sjuk, och i så fall kanske jag kan bli bättre av saneringen. MEN det är stor risk att jag blir ännu sämre av att sanera och riva i lagningarna, så jag behöver många hållna tummar nu, och så hoppas jag att jag håller mig på benen. Tidigare har jag stupat några dagar efter tandarbeten och blivit liggande allt ifrån en dag till flera månader med mer eller mindre allvarliga organstörningar.

Klockan nio ska jag vara på plats i Göteborg sjutton mil bort, så det blir en extremt tidig morgon för mig som normalt inte fungerar som folk förrän vid nio-tio eller ännu senare. Mamma har fått timanställning som ledsagare och följer med mig och om allt går som planerat möter jag Embla vid skolan som vanligt strax efter två, och så stannar hon kvar hos mig över helgen och åker inte till pappa förrän på måndag eftermiddag. Sedan har jag en vecka på mig att ev kollapsa och lappa ihop mig igen innan hon återkommer.
Och skulle jag hålla så vet jag att jag blir hämtad på onsdag för träff igen, och jag kommer få hjälp att handla redan på måndag, och jag kommer träffa trevliga människor när jag rastar hunden, och grannen finns en trappa upp om jag behöver hjälp eller vill umgås...

Att flytta till Hällekis har visat sig vara en fullträff, här känner jag mig hemma redan efter drygt fem veckor och trots att jag fortfarande sörjer min familj och det liv jag förlorat känner jag att det här är en bra plats att leva på! :)

Kramar // Ellen :)