Detta är en fortsättning av en mycket lång blogg med rubriken Efter nyåret del 1, och som slutade:

"För att sammanfatta det hela så känner jag hur han går vidare precis som innan, med den lilla skillnaden att han verkar ha bytt ut mig mot sitt ex?!"

...

Nyåret firade han således PRECIS som vanligt, med tacos och spelet Rappakalja, med samma vänner som vanligt, med den lilla skillnaden att jag var utbytt mot hans ex, och när alla åkt gick de för att sova tillsammans, i EN säng. Embla berättade glatt hur MYSIGT de haft på förmiddagen när de legat alla tre och mornat sig och busat... Tack... :(

Jag bet ihop och lät inte Embla se hur ont det gjorde.

Hade jag ANAT att han skulle låta MITT barn ingå i en ny "happy family" redan nu hade jag tagit hit henne ändå, det gjorde så vidrigt ont att höra att hon vaknat och haft trevligt med en annan kvinna årets första dag, tre månader efter att jag blivit utslängd ur mitt eget liv...

Han låtsas inte som om det är något alls, men jag vet ju att de umgås intensivt, de har varit ute och köpt julklappar tillsammans, hon har gett klappar till mitt barn, han har grejat med hennes bil, bytt hjul och ska fixa stötdämpare och ordnar, hon putsar fönstren jag skrapade och målade nyligen... Då, när huset fortfarande var MITT och ingick i mitt liv och min framtid...
Själv låg jag ute på gården med yrsel och kämpade med mina hjul med lånade verktyg i regnet, men exet är visst viktigare än hans dotterns mamma...?

Ja, nu låter jag sådär bitter IGEN. Och det är jag. Fast jag är inte ett dugg sotis, verkligen inte. Det som stör mig är det som jag upplever som så jäkla orättvist i att han så självklart ska behålla allt och jag får slita för att få ihop min vardag. Min ekonomi är ett helvete, och ändå fick jag lämna det mesta till honom, och nu bygger han bara vidare på det jag bidragit till och fått lämna... DET känns så jävla surt!

Emellanåt överväger jag att klippa banden med de gamla vännerna bara för att slippa höra något mer om exet och hans nya liv. Samtidigt som flera av dem känns oerhört värdefulla för mig. Men jag undrar ibland om det inte just nu kostar för mycket för mig och jag vill inte tvinga dem att välja eller höra mig kasta skit över exet. OBS! Ingen ska känna sig ratad nu, det är JAG som funderar på hur JAG för stunden ska komma vidare med minsta möjliga smärta.

Hur som helst, kontentan av denna blogg är att det *känns* som om JAG försöker bygga mitt liv på nya kontakter och att han har kvar hela VÅR tillvaro och att jag bara är utbytt mot och ersatt med en annan kvinna, och han går vidare som om inget hänt. Det känns lite hårt.

Jag känner mig otrygg och utlämnad, ganska ensam.

Visst, jag HAR en massa nätvänner och nätvänner jag också träffat och umgås med, men det är lite skillnad på människor man känt några månader/veckor och de man stått nära i tio-femton år. Att gå igenom saker tillsammans skapar speciella band och en trygghet som tar tid att bygga upp. Jag önskar inget hellre än en nära vänkrets som jag vet vart jag har i alla väder, och det är jobbigt när större delen av den jag redan har påminner mig om exet hela tiden.

Så, då återstår att bygga upp en ny så jag har något att hålla i under tiden som jag försöker förlika mig med relationen till exet tills den når den nivån att jag åter klarar av att umgås som folk utan att må dåligt. Då kan jag antagligen glädjas ogrumlat över de gamla vännerna igen. Förhoppningsvis kommer den nya vänkretsen med tiden också att bli en gammal, trygg som jag kan behålla under många år framöver... :)

Och JA, jag har fler väninnor utanför Mattias umgänge som är mycket betydelsefulla för mig, men de flesta har familjer och inte alls den tid och frihet som jag skulle behöva just nu... Det GÅR liksom inte ringa flerbarnsmammor mitt i natten flera gånger i veckan... Eller be dem ta mig härifrån och förströ mig med något som får mig att distansera... :)

Ja, som ni förstår är det MYCKET tankar och känslor i omlopp just nu, och i detta ska jag också försöka fungera som mamma till Embla och trassla fram någon slags rätsida i min vardag... Hoppas verkligen jag får ihop detta!

Och jag VET att jag inte borde låta mig beröras av det som händer, men när jag försöker att inte bry mig och misslyckas leder det bara till dåligt samvete i stället, så jag låter känslorna slita i mig och försöker räta ut saker efterhand... Det KOMMER falla på plats och bli bättre...

22 dagar kvar till mitt tandarbete! :D

Kramar // Ellen :)