Sitter här innan jobbet...ikväll blir det styckerundan som vanligt, prata med chefen....pratat med tjejkompisen som jobbar på kommunen....smsat lite med kompisarna....
Tänker lite idag......
Det är inte bra....det är jobbigt å tänka...det rör runt så jävla mkt, men ibland krävs det en stund å bara fundera.....kan man sen få ner allt på text är det ju bara ett plus...
Det som fick mig att skriva idag är e tanke som slog mig när jag pratade med hon på kommunen....
"Du jag såg dig i Fredags....Jag satt i busskuren när du drog förbi i din raggarbil...det gick rätt fort där va?...å fan vad du spelade!!! Det kändes ju i marken när du for förbi..Thihi-hi.."
Jaha, jo , det kan väl erkännas det gick för fort på 50 sträckan, å visst spelade jag högt.....jag var på gott humör helt enkelt....
Får man inte vara på gott humör när man är över 30 år?
Jag kände mig glad, vädret var fint, jag hade haft en bra jobbedag, dock lång, men fina vyer...och nu väntade det besök.....jag skulle slippa tillbringa helgen själv.....
Fikastopp i Simrishamn
Utsikten från hytten..klart man blir lycklig när man ser sånt här?
Men för å återgå till hennes ord idag som fick igång tankeverksamheten......
Hur fan ser omvärlden på mig?..32 år, far runt i en stylad Volvo945 som ofta får gå lite mer än vad som anses normalt.......
Det ÄR kul å sladda i rondeller.....
Det är kul å dra på lite extra här å där....
Det är kul......så enkelt är det, är ja sen på gott humör å bra låt på stereon...ja då snackar vi mer regel än undantag..:)
Är det ngt fel att man inte lägger sig ner å dör efter man fyllt 30 då?
Jag skiter egentligen i vad folk tycker å tänker om mig, och här är väl helt fel forum å fråga er egentligen vad ni anser om mig, flertalet av er har ju bara mött mig via gästböcker å blogg kommentarer......
Jag är nog en svår typ rent relationsmässigt...oavsett vilken sorts relation vi pratar om..jag är väldigt egen och alla mina egna saker måste gå före allt annat, jag är urusel på å passa tider, och jag glömmer vad jag lovat, och för å inte prata om att jag glömmer alla födelsedagar......Det händer ju titt som tätt.....senast i helgen.....Mamma fyllde år....Fast det löste sig ändå..med nöd å näppe....men men..nu har ju familjen något å snacka om..;)
Hittar jag något eller någon som tilltalar mig så är jag oftast väldigt hjälpsam, och erbjuder både aktiviteter och en massa andra förmåner till denne.....jag vill visa min uppskattning till max, och det blir nog lite påfrestande i längden, det känns som jag skrämt iväg mer än en kontakt på det sättet...är lite orolig över en speciell kontakt just nu...men vet även hon är inne i en jobbig period...Jag får snällt sätta mig på pinnastolen å se vart det bär hän....
Jag försöker alltid ställa upp för mina vänner, det är en gyllende regel för mig, det är sällan jag säger nej när ngn behöver hjälp, lite irriterande dock att man sällan får hjälp tillbaka när det är akut, utan man får snällt ställa sig och vänta...
"när jag får tid över kan jag...."
JAg har väldigt svårt å acceptera att folk kan vara upptagna då jag föreslår aktiviteter, och aldrig någonsin hör av sig till mig med förslag.....det känns som jag är gåpåig, och efterhängsen, men samtidigt är jag jävligt mån om mina kontakter och hör av mig regelbundet....
Det finns kontakter som jag förmodligen ALDRIG skulle träffa om jafg inte höll kontakten, sånt är lite jobbigt....
Visst, alla har ju sitt lilla helvete, men hur svårt är det å ringa?
När man träffas är allt på topp, och man planerar, eller rättare sagt man snackar om allt man ska göra...ni känner säkert igen det:
"Vi kan väl hitta på något till helgen?"
"javisst, det kan vi göra, Grilla eller nåt kanske?"
"Det låter toppen, jag kan hela helgen, men hör ni/du av er så ser vi!!"
"javist, inga problem, det här ska bli kul, vi hörs"
Sen är telefonen skittyst, ända fram till söndagkväll kl 19.27, då kommer det ett sms:
"Förlåt, vi/jag glömde. Vi får ta det en annan helg. Ha det bra."
Men visst, oftast rör det sig om helt förstående situtationer....men lite så känns det ändå att folk VILL inte men är så förbannat fega att dom inte vågar säga vad dom tycker...
Jag har ett enormt kontaktnät av folk som kan ställa upp och jag kan fixa det mesta..DET är en grej som förvånat många av mina bekanta.....så visst har jag nätverk!
Men är nätverk å vänner samma sak?
Nej, det är det inte, det finns folk på min msn jag i princip aldrig pratar med, men som skulle utgöra en enorm förlust om dóm försvann.....
Men nu var det väl inte riktigt det som detta skulle handla om, det skulle väl handla om hur vida jag är klok eller inte för å vara en 32 åring?
Svaret på det kan jag inte komma fram till själv, men som sagt, det skulle vara högst jäkla intressant å veta vad folk tror och tycker om mig...Första intrycket är nog att jag är en rätt lugn och harmoniserad kille,kankse något knäpp, men rätt ok skulle jag tro....
Intressant, det finns knappt någon som känner mig därute egentligen kom jag att tänka på, jag har ju varit iväg från omvärlden i 9 år....
9 år av mitt liv har jag ju delat med mitt ex, och visst, jag har haft sociala kontakter på den tiden med, men samtidigt så har jag nog skaffat mig fler nya kontakter under dessa 9 månader än under hela mitt fd förhållande..........DET är lustigt!!
Jag är ju grymt social....fast lite småblyg mot "nya" personer, det ska ju erkännas.....fast det är svårt...
Vissa personer faller på plats direkt, och vissa tar det lång tid å skaka på plats....sen finns det dom jag mer än gärna skulle vilja ha på en riktigt fin plats, men som hela tiden vrider sig bort, det är synd, för jag tröttnar relativt snart på sånna......samtidigt lite dumt..kanske just dom man skulle lagt ner mer energi på? det är ju dom som är lika osäkra som jag kanske?
Sen vet jag folk tittar ner på mig pga att jag är fet...det är ju första intrycket som gäller sägs det, detta är en jobbig sak för jag känner mig i princip altid i underläge , typ oatraktiv och äcklig, men försöker kompensera detta genom en lite mer framåt attityd, som i sin tur förmodligen kan feltolkas.
JAg bryr mig inte mkt om vad jag säger,kan var väldigt frispråkig, bjuder gärna på mig själv, och gör ofta narr av mig själv........
"Fan, vi skulle behövt ngt tungt som tryckte ner här..."
"Vänta lite så kommer jag!! "
"Avfettning fungerar inte, jag drack en halv dunk igår, och jag mådde bara dåligt..."
Folk som verkligen lär känna mig har nog svårt för å släppa mig skulle jag tro, men å andra sidan, hur många vågar låta sig själva se personen för den den är, och inte för den som den uppfattas?
Åter igen, första intrycket.....
Nåja...Men det känns jobbigt å börja fundera på hur jäkla mogen man egentligen är?,,
Som sagt, 32 år, spelar fjortisdunk i bilen å kör som en biltjyv.... är smånojjig för å tillbringa tid själv, och missar att betala mobiltelefonräkningar......Tänker mer på mig själv än på mina medmänninskor.???
En liten teori som jag har odlat på är att jag har trillat ner till det stadiet då jag blev ihop med exet och över en natt hoppade in i Sambolivet med allt vad det innebär...
Jag träffade henne när jag var 22 år, så OM jag nu ska anses som 22 igen, då är jag fan i princip helt normal? En 22 åring som gillar livet och söker nya äventyr....kan det vara så?
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med denna bloggen..........men ungefär något i stil med självbekräftelse, och att alla ska säga vad dom ANSER om mig, åtminstone dom som känner mig nåtsånär....eller va fan, även ni som tror ni känner mig är välkommna...ni andra kan ju ge mig en tumme för å visa att ni bryr er....:)
Och till slut:
Glöm inte att en ärligt svar är bättre än en dålig lögn!!
Over and out..!