Okej, jag lovade en fortsättning igår, men den kom bort i massa annat som hände. Men här är den! :)
Tisdagen gick vi på djungelexpedition och byggde en väg. Typ. Själv åt jag och kämpade mig igenom förmiddagen, men under lunchen var jag lite trött på att Mattias som är frisk inte gick ut och gjorde något vettigt av sin semester, så jag morrade högt. Det finns trots allt hur mycket som helst att göra här hemma och efter drygt tre veckor hemma tycker jag att det kan vara ide att använda tiden till att få undan något av det. Det går lite trögt om jag inte är igång själv, han behöver lite draghjälp för att komma igång.
Han pep ut och började klippa bort de småträd som den senaste veckan slagit ut sina blad och börjat hänga över vår infartsväg så att denna blivit allt smalare. När jag ätit klart efter någon timme stod han och eldade upp grenar och ris, och då började jag dra i att vi kanske skulle försöka hitta ytterligare en klippbar sträcka i vår grop - en del av trädgården som under tidigt 1900-tal var grusgrop och efter det blivit rena snårskogen. Vi köpte marken för några år sedan och har sedan dess försökt erövra den efter bästa förmåga.
Tillsammans letade vi fram ett tänkbart spår utan alltför mycket stenar och stubbar, och började riva bort grenar och pinnar från marken. Mattias gick med yxan och tog bort några småträd och sedan hämtade vi åkgräsklipparen.
Mattias har tagit sig ner med åkgräsklipparen bakom vår trädgårdsprydnad. Utsikt från vårt och grannarnas brevlådeställ. Bilen är ett äkta skogsvrak som med mycket möda hämtats i skogen ett par mil härifrån där det legat sedan tidigt 50-tal.
Mattias kryssar sig fram försiktigt mellan träd, stubbar och stenar.
Brumelibrum vem klipper där... Nej! :D Mattias letar sig fram genom snåren med gräsklpparen och bakom honom börjar det likna en liten väg!
Efter några timmars arbete i gropen hade vi lyckats göra säkert 20 meter ny väg/stig, och erövrat ytterligare ett stycke av vår grop. Embla hade under tiden samlat in alla trädgårdssnäckor hon kunde hitta och placerat dem på flaket till sin gamla trehjuling. Det blev ett gäng... :)
Själv var jag helt slut trots att jag mest handräckt Mattias, och det blev till att vackla in och laga mat igen.
Medans maten stod på spisen passade Mattias på att ta hand om sin kärnlikör.
Mattias silar av kärnorna och förbereder för att blanda socker i sin likör.
Att göra egen kärnlikör är en lång procedur, som börjar med att man försöker komma åt att ta sötbären (körsbärskärnor med skal utan fruktkött, typ!) innan fåglarna tar dem. Sedan tar man ur kärnorna, tvättar dem, torkar dem i ugnen och krossar dem. Krossningen sker INTE i mortel, då skvätter det vassa flisor i hela köket upptäckte vi när vi försökte första gången... :)
Man sveper in kärnorna i en linnehandduk och lägger sig på alla fyra på betongtrappan med en hammare. Sedan gäller det att pricka varenda en av kärnorna. De är väl sådär 2000 stycken eller nåt... Handduken brukar vara ganska full av hål när man är klar, och åker därmed i soporna.
När man så har slitit i flera dagar med att preparera kärnorna petar man in dem i en flaska, och häller på en kvarting Eau-de-vie. Sedan ska detta stå i minst fyra månader, innan man häller i socker och låter det stå minst någon månad till.
Normalt sett är alltså likören klar lagom till jul.
Men i fjol glömde vi helt bort likören, jag var ju vråldålig efter mitt tandläkarbesök i november, och således har flaskan med kärnor och sprit stått i snart ett år.
Men nu kom Mattias ihåg sin likör och passade på att sila av den i väntan på att potatisen skulle koka. Efter ett par omgångar genom silduken sötade han den också. Med råsocker, för det ger en trevlig karaktär åt likören har han upptäckt.
Nöjd likörtillverkare.
Nu återstår således bara att gå och vända på flaskan någon gång om dagen i ytterligare någon månad, så är likören klar sedan. Kanske kan bli bra att ta med på dykveckan i slutet av juli och bjuda dykkamraterna på under de långa pratsamma sommarkvällarna utanför vår rumslänga...
Japp, det var så långt det. Efter maten blev det ytterligare ett varv ute, men då fick bilarna lite uppmärksamhet. Det får ni se i nästa blogg! :)
// Ellen :)