ska aldrig mer lämna huset den 3 nov. kvittar vilket år..
som vanligt så går man upp och gör vid sig inför skolan. man är lite sen och tänkte, nä jag hinner till skolan om jag sätter fart på vägen och så hinner jag då också tanka bilen. och sen att man satt och planera hela dagen i bilen för man skulle till svalöv och lägga blommor vid en kompis grav. hon dog i en bilolycka denna dag.
kommer bara till fleningekorsningen som är riktigt kass korsning. ska svänga till vänster in på en annan väg.. så ser jag ett ljus komma mot mig.. den andre bilen klipper min bakskärm.. helt förstörd.. jag ville bara gråta över min pärla. personen som hade stoppplikt, HENNES bil var nästan hel. bara en skåma på skyddslist och en krossad lampa. KUNDE DAGEN BÖRJA BÄTTRE!? nä, stod och prata med henne och ringde läraren och ja.. jag visste ju inte va jag skulle säga. så vi byta bara nummer och namn och körde vidare. jag ville ju inte missa skolan. hon var trevlig och allt så jag kunde inte vara taskig och ringa polisen.
men asså, så deprimerad jag har varit hela dagen.. synen av min pärla pajad gjorde inte saken bättre. kunde det inte bara vara en dröm? satt hela dagen och tänkte " hur ska dom laga detta nu?" "vill inte ha en massa spackel på bilen.." "ska fan ta med mymätaren när jag ska hämta bilen på plåtnissarna!" '
och framför allt= "JAG LÄMNAR FAN INTE BILEN TILL BILDEVE! det är en sak som är säker"
och : " där försvann alla mina pengar...buhu"
sen kan man ju skratta sig lycklig att det inte var allvarligare. hur ironiskt skulle det vara att dö samma dag som en polare.. fast 4år senare.