Semstern var det jag skulle berätta om. Fyra dagar, tre nätter. På Källvikens kursgård utanför Strömstad, helt nära stugbyn Capri. I fel sällskap blir jag verkligen sjuk och handikappad. Det framkom tydligt under dessa dagar. Hemma har vi anpassat tillvaron efter mina förutsättningar, nu blev det riktigt tufft.
Veckorna innan avresan har jag ju inte mått bra, rasat i vikt och blivti rejält gul. Gallproblem gissade IFM-kliniken i Falun och skickade preparat. Jag kan väl säga att jag inte blivit sämre, men bra är jag INTE.
Vi kom iväg några timmar senare än tänkt i onsdags, och resan upp gick bra. Inga akuta toabesök på vägen och bara ett totalstopp på E6 norrut, vid Munkedal ungefär. När vi anlände hade de andra dragit ut på första dyket redan, så det missade Mattias. Vår rumsnyckel var lämnad till några dykarfruar som var på stranden med barnen, så vi fick knalla ner dit för att hämta den. Barnen började leka och vi satt och pratade en halvtimme-en timme, innan vi kände att vi behövde ta oss in i rummet och flytta in och vila.
Embla leker på stranden nedanför Källviken.
På vägen tillbaka (hundrafemtio meter, en uppförsbacke) fick jag vila tre gånger. När vi kom upp till rummet fick jag lägga mig en stund. Efter lite mat organiserade jag våra saker, och Mattias hängde med ut på andradyket.
Under seneftermiddagen satt jag ute och pratade med de andra mammorna medans barnen lekte, och då slog det mig verkligen att jag inte är som andra, friska mammor. Kände mig extremt utanför när de pratade om båtar och sommarhus och att ligga på stranden och fixa bränna och gå och shoppa...
Själv vet jag inte vad jag skulle med båt eller fritidshus och ligga och sola klarar jag inte, än mindre att gå och shoppa... Jag vill liksom bara bli frisk nog att klara mig själv, och tills dess hoppas jag få hjälp av en personlig assistent. Men när jag försökte förklara hur mitt liv ser ut och varför jag inte hade intresse av båt, shopping och solbad fick jag mest konstiga blickar och kommentarer som "men om du äter allt mår du säkert bättre" och "men om du blir gravid blir det säkert bra, jag har aaaaldig mått så bra som när jag är gravid - och dessutom får jag ju så fin hy då!" eller saker som att "men du MÅSTE väl äta lite godis ibland i alla fall, och dricka vin?!"
Öh? Mitt liv handlar mer om att överleva än om att glassa med att sola och åka båt och lyxa, faktiskt. Men det kommer jag aldrig kunna förklara så någon begriper, så jag skiter i det. Fast jag kände mig som sagt mer sjuk och knäpp än vanligt när sällskapet var som det var. Lutade mig tillbaka i stolen och läste en tidning och försökte strunta i det.
Första dagen kom således mest att bestå av uppackning, mat och vila. Ändå ville det sig inte riktigt. Under kvällen satt vi tillsammans ute och pratade allihop och några av dykarna grillade kammusslor som de plockat upp under dyket. Stora vackra skal och små fiskbulleliknande muskler som grillades.
Per grillar musslor, Mattias och Embla ser på.
De flesta smakade på musslorna, fiskbulleutseende och en smak som påminde om räkor tyckte Mattias, vilket Embla inte alls höll med om, men det grillades även korv så folk blev mätta. Jag satt med ute tills jag skulle natta mig själv och Embla. Då var klockan tio-elva någonting.
Behövde en påse till vår tvätt, och när jag tagit den ur mitt skåp i köket och skulle gå tillbaks till vår korridor snurrade det till. Jag höll på att missa dörren helt, för jag for iväg ett par meter åt fel håll och var på väg att falla, så på en meters höjd krachade jag in i en matgrupp i stället. Dessa jäkla yrsel/svimingsattacker!
Trevade mig försiktigt tillbaks till rummet och började krampa och skaka. Lyckades lägga mig ner och dåsade sedan genom natten med avbrott för toabesök och vattendrickande ungefär en gång i timmen. Kan ju säga att jag svor över att ha tredje rummet från toaletten och önskade mig det närmast i stället!
Framåt sex på morgonen började kroppen lunga ner sig igen. Man kan inte säga att jag vaknade utvilad.
Dag två får en egen blogg! :)
// Ellen :)