Blogg
Då ska man skriva ner alla fel på ett papper. 26 januari 2010, 23:06
Ja nu har jag fått en tid hos en läkare som ska skriva intyg om min invaliditet till försäkringsbolaget, 5 februari ska jag infinna mig nere i Malmö. Lagom snart faktiskt för en gångs skull, men har väl att göra med att det är ett försäkringsärende.
Jag blev även ombedd i kallelsen att skriva en lista på mina problem jag känner av i vardagen, så nu gäller det att felsöka sig själv.
Ska ju komma ihåg vad som fungerade innan och inte fungerar nu.
Svårare än man kan tro efter levt med skadan i drygt 2½ år så har man ju anpassat sig och lärt sig leva med den, tränat in nya rörelsemönster osv och hela tiden har man för sitt eget psykes skull låtit bli att "felsöka" sig själv och istället lära sig gå runt problemen och blunda.
Nu ska man istället börja felsöka och verkligen plocka fram felen, men men har 1½ vecka på mig att skriva upp allt.
Det roliga varar aldrig länge :p 26 januari 2010, 13:19
Igår när jag var iväg så kom vaktmästaren hem till mig för att kolla min spis och fläkt det var fel på.
Inget mer med det förutom när jag kom hem såg jag att jag hade glömt plocka ner en produkt i min säljväska - dvs det låg en dildo framme klart och tydligt mitt i lägenheten.
Jag skrattade gott och planerade att nästa besök hålla väskan öppen - för att snurra till det lite i huvudet på vaktmästaren.
Dock kom vaktmästaren nu, när jag fortfarande var hemma och då ser jag - det är en av våra stamkunder på jobbet. Jag är nu väldigt glad över att jag inte lämnade väskan öppen för det kunde bli pinsamt på vanliga jobbet sen! Hahahaha...
Våren närmar sig... 23 januari 2010, 21:09
Se hur lönen ser ut efter alla räkningar är den skaplig blir det kanske att beställa bilens toning denna lönen så den är hemma tills det blir varmare ute. :)
Måste dock bestämma mig bara vilken färg jag ska ha men tänkte faktiskt överlåta det till Blekinge-ligan att hjälpa mig att bolla lite tankar och idéer. :)
Hur orkar man? *ingen bilblogg* 20 januari 2010, 20:21
Varför vänder allt mig ryggen?
Känns som allt hänger på en skör tråd och dinglar och när den går sönder faller allt, frågan är om jag hinner klättra över kanten innan det sker?
Just nu har jag tappat lite motivation att ha häst, inte så konstigt på vintern, men orkar helt enkelt inte rida henne - har ingen energi över till det.
Och då börjar jag fundera på om man skulle sälja henne trots allt - men bara tanken gör att det skär i hjärtat på mig, och när jag blir så egoistisk att jag behåller henne ändå så blir jag ännu mer velig - är det rätt mot henne, rätt mot mig?
Nej vill inte tänka mer på det, gör så ont!
Iaf jag har tänkt begrava den tanken till hösten, kan tänkas att motivationen kommer tillbaka i vår och sommar och då vore dumt att sålt sin bästa vän!
Efter nån hade lossat mina hjulbultar är inte körning nån direkt nöje för mig, jo när jag klarar av att slappna av och inte tänka på det.
Men så slår någon sjukt paranoid tanke in i huvudet på mig och jag ägnar bilfärden åt att lyssna efter fel, inbillar mig höra fel, kollar det och hittar inga fel. Så kör jag lugnt igen i kanske 15-20 min tills tanken slår till igen.
Jobbet som jag har saknat och älskat att komma tillbaka till ska säljas.
Så mitt jobb ligger osäkert till, framtiden är osäker, kommer jag ha jobb eller inte ha jobb.
Kommer jag klara mig eller kommer jag behöva leva på existensminimum igen som jag gjort senaste 2 åren?
Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Vad kan jag?
Anledningen till jag skriver allt här är för att det är för mycket i huvudet för att jag ens ska kunna prata om det med någon, orkar helt enkelt inte för ett samtal om det kan vara saxen som får tråden att gå av innan jag når kanten.
Detta är något jag måste kämpa mig igenom ensam - som jag alltid gör - men måste bara ventilera.
Jag stiger upp på morgonen, men det är knappt.
Jag går och lägger mig i tid på kvällen, men kan inte somna.
Jag äter någorlunda som jag borde, men får ändå ingen ork.
Jag är hemma, men ändå känns det som jag inte är det!
Vet inte vart jag borde vara, VEM jag borde vara!
Vad ska jag göra?
Vad är mitt liv?
Vem är jag?
Vem kan man lita på och vem ska man sky som elden?
Alla har väl nån gång bränt sig på glöden och även jag känner det, men orkar inte bry mig längre!
Orkar inte känna, orkar inte...
Koncentrera mig på att existera, försöker leva för det lilla!
Livet var fanimej lättare förr, då visste jag iaf vem jag var!
Varför ska en del saker vara så omständigt för? 20 januari 2010, 10:41
Ja nu har det gått 1 år sen jag blev stelopererad, tiden har rasat iväg och hade nån sagt till mig att det var 5 år sen hade jag lätt gått på det!
Men iaf i o m 1 år gått så vill nu Volvia att min läkare som utförde operationen ska skriva ett intyg på hur invalid jag är nu efter den (vad kul det lät då, eller inte).
Så ringde ner till Malmö för att boka tid, nej då kan man inte boka tid så lätt när det är ett försäkringsärende, nej då ska jag skriva ut papprena från Volvia som bekräftar att det är dom som kräver mötet och dom betalar för det, sen ska dom papprena skickas ner till ortopediska mottagningen, sen väl där ska dom kontrollera dom och sen ringer dom upp mig för att boka en tid.
Omständigt var ordet, som det inte vore omständigt nog att behöva köra ner till Malmö för att träffa läkaren?
Hur mycket ska vi slå vad att jag dessutom får en tid runt kl 8 så jag måste stiga upp och köra jättetidigt hemifrån? :/
Jaja, nu är det en bit på väg iaf, förhoppningsvis sista mötet med läkaren nu! :D
Sen ringde jag även och bråkade med bilverkstan igår, dom har undvikit mina samtal i en veckas tid men igår ringde jag från föräldrarnas hemtelefon, då kommer man inte ifrån mig. ;)
Förklarade bestämt att dom ska ta in bilen igen för handbromsen har inte funkat ett dugg sen dom hade den inne sist, frågade om det var meningen jag skulle kunna rulla bilen med en hand om handbromsen var fullt åtdragen - nej det skulle jag ju inte.
Så han ska återkomma till mig senast idag med en tid, och blir det inte en av mina lediga dagar så får dom banne mig skrapa fram en vettig lånebil under tiden.
Sen borde jag ta tag i mig själv och ringa ang hemförsäkringen, den ska sägas upp då jag numera har en som ingår i mitt fack, onödigt stå och betala för en dubbel!
Mycket samtal blir det, skönt att vara ledig?! ;)
Man blir så trött på folk... 14 januari 2010, 19:21
Igår kväll så tyckte jag att det skramlade om mitt avgassystem så idag åkte jag ut en halvtimme tidigare till jobbet.
Tanken var att jag skulle hissa upp bilen en snabbis och titta hur det såg ut under.
Han som haft hallen nu ett tag höll på att flytta ut och hade mer eller mindre inga saker kvar och hade bara parkerat en bil utanför.
Jag frågade om jag fick låna hallen lite snabbt innan jag började för jag skulle bara hissa upp och kolla under. Jodå om jag bara väntade en liten stund.
Jag kan säga att jag fortfarande väntar egentligen för han har fortfarande inte sagt sig vara klar, dvs snart 6 timmar väntetid.
Vad har han gjort denna tiden? Jo mest stått och snackat skit och inte ORKAT flytta bilen som stod utanför.
Hade han bara flyttat bilen lite åt sidan så hade jag kunnat komma in och vara ute igen inom 5 min och under den tiden hade han kunnat snacka hur mycket skit som helst och även plockat sina småsaker han hade kvar.
Men nej det var för jävla jobbigt att göra detta!
Och jag började jobba kl 14 och stänger kl 21. Så blir ju inte att kolla bilen idag utan det får jag försöka pressa in nånstans i schemat i morgon och gör han något där då så sparkar jag iväg honom hårt.
Grejen är väl egentligen att han är bitter för han är uppsagd.
Men vadå dom kan ju inte sälja stället OCH låta honom fortsätta hyra hallen, förstår väl till med den greken?!
Dom har bara varit schyssta som från allra första början lät honom hyra hallen på heltid då det egentligen inte är så den ska nyttjas!
Gah blir så sur som sagt!
Men men, bilen hissas upp i morgon och så håller jag tummarna att det inte är något direkt fel! :)
Vad tusan gör man? 13 januari 2010, 14:46
Känner mig så där irriterande rastlös och intresselös! :S
Vintern är nog den mest meningslösa årstid som finns, inget att göra eller hitta på knappt, inga träffar att åka på, hästen har smått vintervila och ja överhuvudtaget är det för kallt för att sticka ut näsan utanför dörren.
Såna här dagar jag önskar jag också hade ett garage att gömma mig i.
Men för det första så har jag för ny bil och för lite kunskap för att själv våga meka med den.
Så sätt suger det att ha ny bil, man vill ju inte göra något som kan dra ner andrahandsvärdet. :S
I såna här lägen jag vill ha lite extra tusenlappar att lägga ut på en gammal bil man har råd att göra misstag och lära sig på, men det kan jag drömma vidare om ett tag till! :(
Verkligheten suger verkligheten när jag blir så här rastlös! :S
Mesta är väl också att jag blir så jäkla irriterad och sur på allt när jag känner så här!
Jag skulle ge vad som helst för lite förändring, för nån bra hobby eller något iaf - jag vet inte vad jag vill men något vill jag fast frågan är vad?!
Gaaah... skulle kunna skrika rakt ut över det här jävla humöret!
Har fått stråla med min bilkunskap idag... 11 januari 2010, 17:01
;)
Ja idag har jag fått stråla med min enorma bilkunskap på jobbet!
Kom in en tant på 50-55 år och behöver spolarvätska. Sen frågar hon om det finns någon som kan hjälpa henne att fylla på för hon vet inte hur man gör.
Då jag hade lugnt i butiken då så erbjuder jag mig "Va? Kan du sånt?".
Ut till bilen och där får jag även visa hur man får upp motorhuven sen visa var man fyller på. Efteråt fick jag många tack och beröm för hur duktig och kunnig jag var.
Jag som alltid har tyckt att jag har dålig kunskap på bilar, men ack så fel man kan ha! ;)
Nej man märker verkligen på mack att världen inte är fördomsfri.
Karlar kan bilar men inte tjejer - sån är lagen, eller?! :p
Karlar som det tar 25 år innan man får hjälpa dom trots man erbjudit sig många gånger.
Folk som frågar om det jobbar en kille där som kan hjälpa dom med bilen/vad dom behöver till bilen.
Karlar som faktiskt frågar om hjälp direkt men tappar hakan när man faktiskt kan hjälpa dom..
Ja listan kan göras lång över exempel man stöter på när man är tjej som jobbar på mack!
Värsta var nog en gammal tant på 70 år kanske som kommer in och förklarar att hon TROR att hon har fått punktering och undrar om hon kan få hjälp av en kille på stället, envist men snällt förklarar jag att jag nog kan hjälpa henne med problemet.
Väl ute visar det sig vara punktering, en rejäl sådan för hon har kört ca 1 mil med punktering så det var ingen luft kvar.
Jag erbjuder ändå min hjälp att byta hjul åt henne (god service köper kunder). Väl när hon fått ut alla saker, så har hennes son slarvat bort saker så man får inte bort hjulen. Jag förklarar detta för henne och får till svar att det är bättre vi ringer in en kille att hjälpa henne.
Förklarar återigen att anledningen till att det inte går är för det saknas delar och jag inte vill spräcka hennes hjulsidor utan hon borde ringa en bärgare eller bekant om hjälp.
Hon fortsätter tjata om att ja vi kan ringa in en kille i stället, då förklarar jag bestämt för henne att killen som jobbar hos oss har inget körkort och kan betydligt mindre än mig om bilar.
Då tystnade hon och stod utanför i typ 1½-2 timmar och väntade på att hennes son kom med delarna och till slut kunde hjälpa henne därifrån.
Haha. :p
Man ska inte börja tänka för då blir det svårare... 8 januari 2010, 12:44
Det är nu lite drygt en månad sen älskade Linus dog. Fortfarande ofattbart när man tänker på det, så oftast låter jag bli att tänka, blir lättare på det viset.
Skrämmande hur ett litet älskat liv bara kan ta slut så plötsligt, och lika skrämmande hur livet fortsätter vidare som vanligt efteråt.
Börjar bli jobbigt på jobbet nu, alla frågar ju mig hur dom mår, vad som hände om dom ens vet, har kommit in några som inte vetat något där jag har fått meddela faktan.
Att stå och vara stark och prata om det som något helt naturligt, nej inte helt naturligt, men ja svårt att förklara.
I början var det lättare, men nu efter drygt 1 månad med samma frågor, samma svar, samma ovetskap så börjar det bli påfrestande.
Begravningen var väldigt vacker, men oerhört jobbig - det är som Per Gessles låt "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Trodde verkligen hjärtat skulle brista itu.
Var massor av folk där för att säga hejdå, allt var så fint, allt var bara så fruktansvärt.
Var två fina låtar valda som har en självklar plats på min spotifylista - "Handens fem fingrar" och "Kärleken är".
Men nån måste vara stark, och ja det har helt enkelt fallit på mig att vara den starka, för just nu är jag nog just det.
Men även jag måste ventilera, uttrycka min sorg, men vill inte göra det på facebook eller vanliga bloggen där min familj läser, så jag väljer helt enkelt att göra det här.
Bara få tömma ur luften ibland, släppa nån tår, minnas, sakna, älska!
Alltid älska!
Idag ska jag ta mig tid att åka upp till graven själv, har köpt en liten sten där det står "Saknar dig" och ett hjärta på!
Men sägs ju att ur allt ont kommer något gott, så tyvärr även denna gången, eller tyvärr och tyvärr. Det är tyvärr att det ska behöva något sånt här till för det skulle ske.
Men vi har kommit vår bror nära, eller kanske är så att vår bror har sökt sig nämre oss. Vet inte hur, men det är skönt iaf.
Min bror är 14 år äldre än mig och vi har aldrig kommit speciellt bra överrens, men nu vill jag bara ha honom nära - älskar honom, älskar hela min familj & mina vänner!
Innan har jag inte kännt något direkt behov för umgänge med honom, men nu känner jag verkligen att jag måste åka upp till honom och bara umgås - en tanke jag aldrig trodde skulle nå mig.
Linus - saknar dig, älskar dig, minns dig!
Linus - du kommer alltid finnas i mitt hjärta, precis som du vore mitt eget barn!
Så mycket kärlek, så mycket tomhet!
Så nu har jag iaf lättat lite, tack!
Linus döptes 20 september - knappt 3 månader senare samlades vi på samma ställe fast för hans begravning! :'(
Åkte med vid bus i snön 7 januari 2010, 13:37
Ja haft besök nu sen igår.
Trevligt på alla vis! :)
Då det hade snöat på rätt bra ett par dagar här så blev det att vi sen åkte ut och busade lite med hans bil.
Var lite hjärtsnörp när man gick ut, lite så där skräckblandad förväntning.
Förr älskade jag verkligen att åka med och busa men efter alla olyckor har jag blivit så satans feg.
Åka bil är något av det värsta jag vet, med vissa är det t o m så illa att det blir dödsångest, inge roligt att ha det så då man förr älskade att åka bil.
Men igår infann sig bara lugn och glädje, precis som förr. Och då snackar vi om att jag njöt!
Inte varit så avslappnad när jag åkt bil på länge, ännu mindre när man åkt med vid bus. Och det gick mer brett än rakt igår kväll. Haha...
Kändes lite som att hitta sig själv igen då!
Att finna njutning istället för dödsångest - vilken skillnad!
Tror inte det går att förklara känslan med ord, vet faktiskt inte om nån kan förstå men det bryr jag mig inte om så länge jag själv mår bra!
Ni kan ju fundera själva hur det är att gå från glädje att åka bil till dödsångest bara av att sitta i passagerarsätet, att inte våga kolla på vägen för att man inom säger känner att man inte vill se hur man dör, eller ja nu har jag inte dött hittills men ville inte riskera få se.
Att sitta och våldshålla i bälte och handtag och dra upp fötterna nära sätet, göra sig så liten som möjligt för att ta så lite skada som möjligt, ja ungefär så har jag åkt bil senaste åren.
Andan i halsen och hjärtat halvt utanför kroppen och tusen tankar i huvudet kring döden - nej fy åka bil har sällan varit nån rolig upplevelse för mig senaste åren.
Sen en dag så börjar man kunna slappna av, vågar släppa greppet om bältet, vågar lossa lite med handen om handtaget, vågar titta upp och sen faktiskt känner, att jag överlever det här och sen sprider sig lugnet och man börjar faktiskt njuta igen. Nej känslan går inte att förklara, men underbart iaf!
Rädd för att köra har jag nog aldrig blivit direkt, men åka med andra, låta nån annan ha kontrollen och lita på dom att dom tar mig igenom det smärtfritt - det har inte funnits i min värld och ändå har jag åkt och åkt och åkt för att vänja mig och lära mig våga igen.
Trodde faktiskt aldrig denna dagen skulle infinna sig men ack så fel!
Än tror jag inte att jag litar på alla, långt ifrån alla, men om man så litar på en så är det bra, sen kommer dom andra med tiden!
Jag är på väg nu, på väg till mitt vanliga jag och det är härligt!
Längtar nu mer än allt till helgen då jag återigen ska få ner till dom som spelar stor roll i mitt liv nu, Styling_bruden du är min bästa vän är så glad vi funnit varandra och nu börjat umgås igen, även du Mr_Xtrem, tack för ni öppnar ert hem och tack för allt det roliga vi haft och allt det roliga vi kommer ha! Jag känner mig tacksam och stolt över att ha vänner som er! :D