Jag är stolt över mig själv.
Kom hem till gården i Strängnäs igen idag. Min bortavaro blev ju lite längre än planerat pga att knät inte ville läka i första taget. Två veckor har jag varit borta från gården. Och inte bara borta från mitt hem, utan även från mina ögonstenar hästarna, Kattungen, stallet som är mitt personliga ansvar och skötebarn samt alla andra djur på gården.

Jag ska erkänna att jag var nervös hela bilresan hem, för vilken syn som skulle möta mig vid återkomsten. Men jag klarade det över förväntan. Inget nervsammanbrott, inga ångestattacker, inget dåligt samvete.
Det visade sig att mina hästar hade överlevt alldeles utmärkt utan mig, de såg till och med lika välmående ut som vanligt. Stallet var inte vänt upp och ned utan hyffsat välstädat. Hästarna stod i rätt boxar, eftermiddagsmaten var blandad som den skulle, det fanns ensilage inkört...
Kattungen kom springande och såg lika trind ut som den brukar. Råttan levde. Stugan stod kvar. Bilarna likaså.

Jag kan helt enkelt konstatera att vardagen rullar på ganska bra ändå, trots att jag är ledig.

Men jag lovar, det fanns en tid då jag aldrig hade klarat denna utmaning. Faktum är att jag aldrig någonsin varit ifrån något av mina djur längre än en vecka i sträck. På 21 år! En milstolpe.