Jag misstänker starkt att min råtta kommer dö inatt. Den låg helt platt på magen i buren, helt utsträckt och reagerade inte när jag pratade med den. Sen när jag lyfte ut den var den som en säck potatis (fast bra mycket lättare, tänk er såna där rispåsar som man hade på gympan i skolan. Ingen annan än jag som minns dom? Var bara på lågstadiet förvisso. Små, fyrkantiga påsar i massa olika färger med ris i (ev bönor, parantes i parantes) och så kastade man dem på varandra.)
Eeeh... vad skrev jag om? Just det. Råttan! Nu sitter den bakom buren med halvslutna ögon och äter lite sporadiskt på en kokt potatis som jag erbjöd den. (Fick även dåligt samvete och fyllde på med vatten och torrfoder i buren, något jag vanligtvis gör max en gång i veckan.) (Den får mat, för det mesta hämtar den maten själv på köksbänken. Jag antar att den passar på att dricka då också, annars är den dum.)

Men herregud, jag är värdelös på att hålla mig till tråden idag!
Det här är trots allt en blogg om liv och död. (Har en till punkt på det ämnet som dyker upp längre ner.)

Nej nu får jag ge mig. Nu måste jag återgå till råttan en stund: Jo, alltså. Även om den inte direkt är min lilla älskling, så känns det ändå sorgligt om den skulle dö nu. Den har ju ändå levt sida vid sida med mig i hela sitt liv i stort sett. Varit med om en del tragiska, traumatiska händelser men vi har gått igenom det tillsammans.

På fredag avlivar vi en häst på gården.
Lantbrukstjänst kommer ut och skjuter den någon gång på morgonen. Det är tredje avlivningen jag är med om på under ett år. (Risken finns att det blir minst fyra innan året gått...) Ägaren vill inte vara med så jag har tagit på mig att hålla i hästen. Eventuellt skulle det vara två gubbar från Lantbrukstjänst som kommer ut, då sköter dom det själva, är det bara en får jag hålla i hästen och han skjuta. Men oavsett hur många dom är så tänker jag vara med och titta. Ett, för att jag är en sån där hemsk människa som vill se blod och sånt där. Två, för att när jag tog bort min häst gick det så himla åt helvete att det ska bli skönt att se en lyckad avlivning. Kanske framförallt för att jag misstänker att det kommer vara min egen, vackra pojke som snart står där intet ont anande... Usch, det orkar jag inte tänka på.
Hästen som ska avlivas på fredag tycker jag inte om, inte ens det minsta, så det gör mig ingenting. Dessutom tillhör han den jobbiga tanten och när hästen är död dyker ju inte hon upp här i stallet mer. :) (Jag sa ju att jag är hemsk.)

Nu ska jag gå och kolla om rådis lever fortfarande.