Åh, det är så mycket som far runt i mitt huvud allt för ofta tycker jag! Jag tror att jag mår bra för att i nästa stund känna att jag inte alls gör det. Det är nog lätt att lura sig själv, just när man har annat för sig så kanske man inte tänker så mycket på hur man mår..mer bara att man har tusentals tankar snurrande i skallen.. Men säg den person som alltid mår bra?!
Blir beskylld ibland att jag tycker så synd om mig själv...men vadå, får jag inte göra det nån gång? Jag kanske inte e på topp alltid och är jag ledsen och nere så tycker jag ibland synd om mig själv, inte alltid såklart..men det händer! Jag ser inget fel i det!
Och när jag är nere vältrar jag alltid mig i sorgsna/riktigt fina låtar, otroligt dumt eftersom jag blir mer ledsen då.. Fast det kan vara så grymt skönt att gråta!
http://www.youtube.com/watch?v=13clflSdXok
Den låten är så stor och så mäktig… Den säger så mycket! Det va just den jag skulle sjunga för dig på den där dagen som skulle komma i maj om 1 år..men som inte blir nånting av..de skär i mitt hjärta och det känns som att allt bara glider ur mina händer, jag har ingen kontroll över någonting längre. Allt rinner ut, precis som sanden i ett timglas, lika fort också!
Det han sjunger i låten, precis så kände jag för dig och jag va så lycklig, nu känner jag mig bara som ett stort svart hål hela jag och undrar när hålet ska fyllas igen…Jag känner mig utblottad och riktigt dum som kunde tro på det jag trodde på. Nu vet jag inte om jag tror på någonting mer än att ingenting är säkert, eller det tror jag inte, jag vet!
Jag önskar att jag inte varit så naiv och att jag varit den jag egentligen är och inte den där bitchen som gnatar över minsta lilla… Jag önskar att jag kunnat och kan komma hem från jobbet med världens leende och slängt mig om dig och bara varit. Istället har det varit “måsten” hit och “måsten” dit som jag känt mig stressad över och som förstört vartenda trevliga minut! Jag vet att jag är den stora delen till att allt är som det är och det kan jag lova att jag mår skit över!
Det jag inte förstår är varför jag kan vara glad och le överallt förutom hemma… Varför är jag inte glad i mitt eget hus där jag har allt jag egentligen behöver? Varför blir jag inte glad över att komma hem? Vad är de för fel på mig liksom?
Jag vet inte hur jag ska reda ut röran som blandats ihop i mitt huvud.. Det känns som att jag inte vet någonting längre, vem är jag, vad är jag och varför är jag här och vad ska jag göra… Hur många frågor som helst har jag om allt och jag vet att svaret på allting finns inuti mig, i mitt hjärta, min själ och min hjärna.. Det finns i hela mig, minsta lilla cell och ådra som går genom mig men hur ska jag få fram svaren?


Nu tror ni väl att jag blivit helt galen och tror också att jag är världens värsta flickvän…men jag är en bra människa, det vet jag men det är inte alltid mitt rätta jag kommer fram i situationerna som det kanske behövs som mest! Jag vill alltid kunna vara den där trevliga och glada tjejen med skrattet nära, precis som jag är på jobbet.. Det är så folk beskriver mig, är det en kund som vill ha tag på mig men inte vet vad jag heter har vissa sagt : Ja, men hon som är så trevlig och alltid så glad…
Det är underbart att få höra sånt, att det är så de uppfattar mig, det är ju mitt rätta jag! Varför går mitt rätta jag och gömmer sig när jag kommer hem? Det är väl då jag behöver mig själv som mest!?