Nu börjar man fundera. Det är snart dags för att aldrig mer komma hit. Hur kommer det gå? Kommer man klara sig? Hur ska jag överleva? Vad ska jag göra? Kommer jag få ett nytt jobb? Ska jag gå en utbildning? Hur fungerar A-kassa? Kommer det bli krongel med papper som gör att man få vänta ännu längre? Kommer vi kunna behålla huset? Vad kommer hända om vi säljer det?

Det finns så många frågor som snurra i skallen på en nu när det bara är två dagar kvar att jobba, sen är man arbetslös.

Man är samtidigt chockad. Chockad över föräldranas svar på sin fråga. Hur kunde dom svara så? Jag frågade om jag kunde få låna lite pengar om de behövdes eftersom jag blivit av med jobbet. Och då var det OM de behövdes. Svaret var "nej det kan vi inte, gå till socialen". Jaha...formellt sagt hela tiden...Precis som om jag vore vem som som bara kom framtill dom och frågade ifall jag fick låna. Precis som om domskiter i en. Jag är inte deras problem mer typ. Jag får klara mig själv nu när jag flyttat även om de innebär att man få kronofogden efter sig..verkar de som. Så illa är de tinte än, men vem vet de kan bli om man inte löser det här, eller hur?
Det är ju alltid det här tänk om som surrar. Jag har inte pratat med dom nu sen förra veckan, måndas. Tänker inte göra det heller. Jag tycker det var lite grisigt av dom att säga så. Jag vet ju själv om att dom har pengar och jag har själv lånat ut till dom innan när jag bodde hemma och dom hade dåligt med pengar. Men men så är läget och inget att göra åt.

Jaha, 2 dagar kvar på jobbet då. Hur känns detta? Ja, som jag skrev förvirrande. Vart ska man ta vägen? Jag fundera på att studera faktist :)
Men sen är det de där..Jag bara hatar lån. Men jag har ju ingen utbildning så varför inte utbilda sig så man får nått? Ska kolla upp lite där :)


Den nya chefen fick gå ut å skotta loss en lastbil idag..rätt åt han så gör han iaf någon nytta det lilla aset.