Nej! Jag ger upp. Har suttit här i fem minuter nu med en blank textruta framför mig på datorn och inte fått fram ett enda vettigt ord. Jag har stora saker på gång så det lilla utrymme för Aktuellt som finns i mitt huvud är grymt upptaget

Äsch, jag skojade bara, jag ger inte upp. Jag ger aldrig upp. :)

Mitt X var det ja. X är givetvis kort för Xenophon, som är min vackra lilla pojke på fyra ben. Han opererades som känt för typ en månad sen och går nu i en liten sjukhage som är 5x5 meter stor och har tråkigt. Jag tycker väldigt synd om honom för att han inte får leva det liv en häst borde få leva, men det rättfärdigar inte att man beter sig som en idiot. Vilket han iofs alltid varit duktig på att göra, även när han levde ett bra liv innan skadan.
Men idag gick han över gränsen när jag tog in honom från hagen. Först sparkade han efter Akilah, med båda bakbenen på en gång. (Vilket jag innerst inne kan känna är motiverat, eftersom Akilah har en förkärlek till att promenera precis bakom hästarna, så nära att deras svans hänger ner i hennes ansikte. Jag har försökt tala om för henne att det föreligger vissa risker med den positionen, något hon inte tagit till sig. Men som sagt, det finns inga ursäkter för att bete sig som en idiot.)
När jag blev arg på honom för den mycket uppenbara sparken, vände han sig emot mig och reste han sig på bakbenen. Där stod jag mellan frambenen på min häst och hade väl någonstans i bakhuvudet en känsla av att detta är ganska farligt, men allt jag kan göra i såna situationer är att bli arg. Mitt lilla pucko till hästskrälle som jag älskar så mycket, fan vad jag blir arg på honom ibland! Jag blir så där arg som de i tecknade serier, röd i ansiktet och så kommer det rökmoln ur öronen.
Drog ner hästfan på marken igen, släpade in honom i stallet innan han hann resa sig mer, satte på stigbettet och gick ut igen. Här ska trimmas!

(Nej jag slår inte mina hästar, jag är ingen djurplågare och jag är ingen förespråkare av skarpa bett, men MAN FÅR INTE RESA SIG MOT FOLK. Man får inte bete sig hur man vill, framförallt inte om man är en 500 kg stor häst, inte ens när man är sjuk och det är synd om en. Om hästen är på väg att bli en fara för en, då skiter jag i natural horsemanship och mjuka metoder. Så är det med den saken.)

Han har alltid varit lite småkorkad min häst dock, och aldrig svårövertalad. Han är den där lilla osäkra pojken på dagis som försöker ta efter de stora, coola killarna genom att spela tuff. Men det är alltid bara en fasad, på insidan är han världens snällaste och mest okomplicerade. Så det tog ju inte många steg innan han var en liten ängel igen.

Nu ska jag gå och ta ett halvjobbigt samtal med min arbetsgivare.
Tomorrow - I will travel north! Till de sälla jaktmarkerna. Eller nej... så säger man ju när någon dör? Ah, ni kan va lugna, JAG SKA INTE BEGÅ SJÄLVMORD IMORGON! Så har vi rett ut den saken också.
Vad jag ska göra däremot är att åka hem till Mora. Trängas med "alla jävla stockholmare" som ska åka Vasaloppet. (Note här att jag själv varit stockholmare i 18 år. Dock numera konverterad till lantisfjolla.)