Lite tidigare idag skrev jag med sarkastisk ton riktat till alla er bilfantaster att JAG minsann inte tog bilen när jag skjulle någonstans utan JAG änvände minsann mina apostlahästar för att få lite motion på köpet, till skillnad mot alla ni som tar bilen till Ica när ni ska handla era chipspåsar och tvåliters colaflaskor.
Jag har fått äta upp mina egna ord sen dess.
Jag skrev ju även att jag skulle ta mig en skogspromenad med hunden? Ah, det gjorde jag. Det höll på att sluta i tragedi. Åtminstone nära på!
Promenderade i rask takt upp genom villaområdet och valde en stig jag inte gått förut. Passerade vid gott mod en skylt som det stod "Skoljoggen" på, tänkte att det låter som en lagom vända, traskade på i mina träningskläder och kände mig nöjd med mig själv innan jag ens börjat.
Plötsligt står jag inför ett sånt där blöthål med blöt mossa runt, emn eftersom jag fortfarande är slö nog att inte vilja vända och gå tillbaka, så jag hoppade lite graciöst mellan tuvorna och klarade mig rätt så hyffsat, kände hur det sipprade in lite vatten i skorna men tänkte att det överlever jag.
Gick ett tiotal meter till och då kommer ett till sådant sumphål. Och nu stod jag ju mitt emellan två stycken så då kunde jag lika bra forcera blöthål nr 2 som att ge mig på blöthål nr 1 igen. Sagt och gjort, tog ytterligare några smidiga skutt mellan tuvorna men dessa var tydligen inte lika bärande utan jag blev ganska omgående genomblöt om fötterna.
Så vid nästa blöthål tänkte jag, att nu kan jag ju inte bli blötare i alla fall, så jag klev rakt igenom det.
Jag hade fel, jag kunde bli blötare.
Lärde mig även att man kan inte bara bli blöt av vatten utan även av diverse bruna sörjor.
Sen blev det bara värre. Stigen jag gick på mynnade ut i någon sorts sumpmark där det var spritt omöjligt att hålla sig torr ens om jag hade lyckats med det så långt. Ja stigen försvann ju och plötlsigt befann jag mig mitt ute i ödemarken, mitt lokalsinne (som jag också försökte skryta med i föregående blogg) hade sedan länge övergett mig och vi irrade omkring ute i ingenstans, förvirrade, ensamma och utmattade. (Jag och Akilah alltså. Dock var det nog bara jag som var vid nämnda mod, Akilah verkade lika lycklig som vanligt, omedveten om farorna som lurade.)
Vid ett tillfälle var jag övertygad om att jag stod öga mot öga med en älg, det visade sig dock bara vara hallucinationer för i själva verket var det ett utfodringsbord för rådjur eller älgar eller björnar eller sibiriska tigrar (eller vad det nu kan vara som utfodras i Moras sumpmarker) som jag stod öga mot öga med.
Efter lång tids omkringirrande (jag gladde mig dock vid det faktum att jag inte skulle behöva svälta, med tanke på hur mycket blåbär och lingon som det fanns, och törsta ihjäl... ja det hade varit bra skickligt om jag lyckades med den saken!) så öppnade sig plötsligt skogen, marken blev fast och torr igen och jag såg solens strålar leta sig ner mellan trädkronorna och värmde min frusna kropp. Det var precis som i en film, när man ser räddningen inom räckhåll.
Tji fick jag dock, för några meter senare blev skogen tät igen, skuggorna föll över oss och marken blev åter dyngsur. Vid det här laget så var mina skor inga skor längre utan vattenfyllda svampar. Jag tänkte att det är tur att jag inte gjort slag i saken och köpt mig ett par såna där svindyra joggingskor, utan istället fått ärva mammas billiga, en storlek för stora Skopunkten-skor.
Just som jag höll på att ge upp och lägga mig ner på amrken för att dö och bli ett skrovmål för de sibiriska tigrarna, så såg jag hustak mellan träden och snart kom vi ut i bebyggelsen igen. Det visade sig dock att efter en timme av planlöst plaskande i Moraträsk (där fick jag till det va!) att jag inte kommit ett dugg närmare hem utan var på ungefär samma avstånd hemifrån som när jag började, hemma hos mamma.
Det är ju en sak att vandra omkring med dyngsura leriga skor i skogen (man känner sig verkligen som ett med naturen när man har fötterna begravda i två dm djup sumpig mossa!) men när man kommer ut på de vanliga vägarna i villa området, och möter helt vanliga familjer i matchande friluftsklädsel och nykammade hundar, så känner man sig på något sätt uttittad. Speciellt när man har en hund som liknar ett träskmonster, och ännu mer då man efter en snabb blick bakåt inser att man lämnar blöta fotavtryck på den torra asfalten.
Nu sitter jag här hemma, med nytvättade fötter, och ska spola av mig allt vad natur heter i duschen. Sen ska jag ner på Ica och fylla en hel jävla påse med godis, sen hem till lukas och spela Monopol. Tro fan om jag inte ska ta bilen dit i alla fall!
Jag har härmed insett att jag inte passar till att vara den där hurtfriska, nyttiga typen. Jag ska hädanefter ta bilen vart jag än ska, om det så är hem till grannen!
Jag har fått återförenas med min mobil också, sju sms och två missade samtal, aldrig mer mobillös!
För att visa på hur långt ut i ödemarken jag befann mig så visar jag här ett flygfoto över sumpmarkerna där vi irrade omkring, samt att jag har uppskattat färdvägen och ritat ut den på kartan.
Min färdväg.