Blogg
Kan ett spinnande däck ta eld? 25 mars 2010, 21:39
Frågan lyder; kan ett däck ta eld under en börn?
Pst... kika in "the super powerful vehicle." Det enda rätta valet!
Håller vi med, är det så? ;)
Den riktiga minnenas television ... 11 januari 2010, 00:51
Lite stämningsmusik inför texten
Hade en liten stund för mig själv ikväll där jag tog mig tid att kolla igenom gamla bilder på datorn. Sentimentaliten fjättrade mig i den riktiga minnenas television när jag i mapp efter mapp på datorns hårddisk påmindes och återupplevde de många svunna vänner och äventyr jag kännt och upplevt.
Föga visste man då, när bilden togs, att vad som dokumenterades var en bit historia. Då, i den svunna tiden, var allt i nuet, och nuet har ofta en tendens att föreställa sig som evig. Men det är bara en föreställning.
Allt som är nu kommer inom kort vara då. Allt som finns kommer förgås, och allt som förgås är försvunnet. Så mina bilder - vyer över resmål, fotografier av de mina en gång så kära och foton på oväsentligheter som i ett försök att göras väsentliga har fångats på bild - kommer i samma ögonblick som hårddsiken avmagnetiserats, och det sista fotografiet i fotoboken blekts till oigenkännlighet vara försvunnet.
Det återstår inget att göra annat än att hoppas att vad än tiden för med sig; att mina fysiska minnen överlever mig och mina bräckliga psykiska sådana.
Tiden läker inga sår. Tiden försvinner, i takt med mina minnen av de sår jag åsamkat eller åsamkats. Tiden gör även anspråk på mina minnen av nära och kära som inte finns i närheten längre.
Alla de miljarder nerver som möts i nästintill oändligt många korsningar i min hjärna kommer att sudda ut mina minnen. Vad jag minns kommer vara ett sporadiskt urval av händelser ur mitt liv -Inte nödvändigtvis vad jag vill minnas.
Vad om jag vill minnas den där roliga skylten som jag, bland många andra gåendes på Barcelonas gator, fick glädje åt när vi alla läste "Stekt knä" med stora vita kritstreck på menyn? Jag hade helt glömt bort den till ikväll när ett kort av oväsentlig betydelse flimrade förbi på datorskärmen. Den blev med ens väsentlig när jag såg, log och mindes det specifika skeendet i mitt minnesvärda liv. Det är sådant jag vill minnnas.
Jag såg vänner, glömda vänner och förlorade vänner. De susade förbi på skärmen helt obemärkt av tidens rand som om vår relation stod skriven i sten. Många hade jag glömt bort, i alla fall inte ägnat en tanke åt på fem år, åtta år, vissa till och med med så mycket som tio år. Men ikväll återuppstod dom, om än så bara i mitt inre.
Jag är ingen speciell. Jag kan inte dra mig till minnes vara någon särskild värd att minnas. Men någonstans bland alla dessa fotografier, skrivet mellan raderna eller svagt anat mellan de talrika foton som finns att tillgå, kan jag tillskrivas ett visst värde.
Någonstans vilande i dammet i mina plastkassar med gamla medaljer, nära lådan med pokaler eller mellan de gulnande tidningsurklippen av mina bedrifter liggandes i skolådan; någonstans där finns de minnen jag vill minnas.
Sentimentaliten har mig i ett järngrepp och ikväll kommer hon inte släppa taget om mig. Jag vill minnas, jag vill återuppleva och jag vill känna de personer som en gång var så viktiga för mig att jag försökte föreviga dom på bild. Jag vill minnas mig som jag har varit.
I dyster tid kan hon hjälpa mig att påminnas vad jag en gång varit, med hopp om att jag kanske minns hur man än en gång blir snäll. Vilket värde det epitetet än kan ges ...
Med hälsning och hopp om att allt står väl till hos er, biltokar!
//
Jörgen
Såg vad en annan person här på garaget skrev och hajade till. 22 december 2009, 23:40
Må hända att detta stycke är ryckt ur sitt sammanhang, vet inte ens vilken fråga det var menat som svar på, men en text utan givet mål kan tolkas på eget sätt och bringa en egen klarhet helt olik andra pesoners.
"Min erfarenhet är att försöka ignorera det lilla fåtal som misstycker och istället glädjas åt alla de som gillar det man gör. Kan vara svårt. Vet inte varför de negativa delarna av saker tar så stor plats i ens medvetande - blir litet förbaskad på sin egen skalle ibland. För att inte tala om när man upptäcker att "de andra" inte menade att vara så negativa utan att den bara var min egen uppfattning av deras uttalande!!!! Trött ibland..."
Dessa kloka ord skrevs av en person med självinsikt. Och enligt min uppfattning sammanfattar de vad som, allt som oftast, får användarna av detta community att slå vilt omkring sig eller att söka skydd i en stridsvagn för att skjuta ner en storm. Endast för att, efter att kanonerna tystnat och röken lagt sig, kunna konstatera att det bara rörde sig om en storm i ett vattenglas.
Alltför ofta.
Må hända att jag drar på för stora växlar här, vet inte ens riktigt vad jag vill säga er med detta, men för mig är det självklart och onekligen det mest sanna jag läst på väldigt länge här på Garaget.org.
Solsken hörni! :)
//
Blodig kudde? Kille - man -män - mäns ... men inte mens! 21 november 2009, 19:12
Igår var en läskig dag.
Jag låg och sov i godan ro när jag plötsligt vaknade av att Haldis, hennes bror och pappa stod i mitt sovrum och försökte få liv i mig. Mysigt värre (!) tänkte jag samtidigt som en halvdöd stycke Jörgen försäkrade sig om att "Mr. Morning Wood" lyste med sin frånvaro ... Gött! Det var bara att ställa sig upp i fillingarna och hälsa fridstörarna välkomna.
De hade kommit för att hämta mina ena soffa, den krökta sjusitssoffan, som jag lovat bort för en nätt liten peng. De var tillräckligt många för att orka kånka ut den själv men snäll som man är tänkte jag att jag kanske kunde underlätta på nåt sätt så jag stegade upp ur sängen för att ge mitt hjälpande handtag. Där blev jag ståendes, om än lite vingligt. Det var blod på kudden!?
Hmm? Hjärnans alla små kugghjul och lösa skruvar började rotera och skramla lite. Haha! Klart, det måste vara mensen som slagit till! Eller vänta nu. Kille - man -män - mäns ... men inte mens!
Det skramlade runt lite mer däruppe och jag kom ihåg så långt tillbaka i tiden som igår, när jag kände mig lite förkyld. Och visst gick väl huvudvärken över till öronvärken under nattens arbete? Och visst blev jag tvungen att ta alvedon för att kunna somna imorse? Och visst, nu när jag tänker på det, borde jag väl kunna höra vad Haldis och c:o. säger till mig därifrån andra sidan rummet?
Jag kände med handen i högra örat och helvete! Jag blödde. Det var likadant i vänstra. Jag försökte säga detta till Haldis men det blev mer av en viskning och hon kollade frågande på mig från andra sidan rummet som för att säga. "Ey, pucko! Vi står på varsin sida av ett stort rum och du viskar?"
Mina båda öron var täppt av blod och var, så det som lät som skithögt inom mig var inte mer än en fjärilsfjärt för de andra. Ni vet vad jag menar? Man vet inte hur högt man pratar när man har lock för öronen.
Jaja, öroninflammation. Varför inte? Man vet ju att man lever i alla fall. :)
Örat har tre delar, ytterörat, mellanörat och innerörat. Längst in i hörselgången sitter trumhinnan. Innanför trumhinnan ligger mellanörat, som är ett litet hålrum som normalt är gasfyllt. Vid öroninflammation har man en varig inflammation i mellanörat.
Tog mig ner till hälsocentralen för att kika upp det. Tydligen hade båda trumhinnorna spruckit, det var det som hade gjort så förbannat ont under natten.
Mina förkylningar har en elak tendens att vilja angripa mina öron. Det brukar inte alltid ge upphov till öroninflammation utan ter sig vanligast till att slå min balans ur funktion. Japp, balansen sitter till största delen i öronen. Så om ni ser en vinglig, yr och till råga på allt döv kille på ostabila ben sick-sacka från bilen till affären så var snäll och kasta inte bort mina bilnycklar. - Det är inte alkohol i mina ådror, blott lite var i mina öron!
Solsken på er, bilnördar!
Mvh Jörgen
Hur jag ska bygga om min bil. 19 november 2009, 20:04
Var ska man lägga nivån för en ombyggnation av en bil? Självklart där man har råd tänker nog de flesta, eller där man klarar av att göra allt på egen hand tänker andra. Men det finns andra saker att ta hänsyn till, som i mitt fall där jag är intresserad av att förfina och förbättra bilen utan att för den delen förstöra orginaliteten i bilen jag äger.
Många bryr sig inte om den aspekten. En del helt enkelt för att de inte bryr sig, andra för att bilen inte har någon särskild orginalitet att ta hänsyn till.
Snyggt? Det är upp till var och en. Men det är ju knappast en Firebird längre.
Släktskapet syns men letar man efter en firebird så är det bara att leta vidare.
Min Pontiac Firebird är i Trans Am utförande och dessutom fabrikstrimmad av en samarbetspartner till GM; SLP Engineering, som förvisso är en helt fristående eftermarknadstillverkare av biltrim. Dessa bilar som tog denna vägen genom fabrikerna fick namnet Firehawk, och de tillverkades endast under tio års tid som modellens "top of the line." Så egentligen heter min bil "Pontiac Firebird Trans Am Firehawk" (jag vet man tappar andan) men går allmänt under namnet Firehawk. Kort och gott!
Alla dessa titlar och specialpaket och inte minst det begränsade antalet äkta Firehawks gör ju bilen till lite av en raritet. 1506 Stycken tillverkades av min årsmodell, 2002, och det var sista produktionsåret. Den är således en "last of the breed."
Med ytterliggare udda tillval som fanns att tillgå som chassieuppgradering och specialspoiler för att nämna några, kan man få ner uniksiffran till under hundra exemplar. Min bil är i sanning en av de råaste som kommit ur SLP's fabrik!
Last of the breed - En av de råaste Firehawks som finns att tillgå!
Mina funderingar om min Firehawks ombyggnation grundar sig på; Visst den är hyffsat unik, men hur får jag den till min egen utan att tumma för mycket på ursrunget?
Det finns vissa delar på bilen som definerar en Firehawk i mina ögon. Det är den speciella komposithuven, Blackwing forced air indution kit och SLP loudmouth sportavgassystemet med dess karaktäristiska ljud.
Byter man någon av dessa tre så anser jag att det inte längre är en Firehawk utan enbart en i mängden av dussintrimmade Trans Am's. Dessutom har jag en älska eller hata "Firehawk only" tillvalsspoiler som det (enbart därför) är tabu att ersätta, den tillför en svårfångad orginalitet i Firehawkfloran!
Att modifiera dessa komponenter torde väl vara fritt fram, så länge man inte avlägsnar dom?
Så efter mycket funderanda har jag bestämt mig för att lägga nivån ungefär här;
- Headers och nya rör fram till cat-back systemet och racekattar. Och döda någon dämpare på en gång. :)
- Byta kammar till en vassare variant.
- Installera ny stereo och nya högtalare i bilen, och detta medför en ny snygg platta att fästa huvudenheten i. Samt installera en gömd 12" bas i bagagutrymmet.
- Nya större bromsar. Detta skulle i sin tur eventuellt medföra nya större fälgar vilket jag är lite skeptisk mot då de kromade American Racing producerade fälgarna som fanns som tillval hos SLP liksom har bilens stuk skrivet på sig. Men de är inget specifikt måste hos en Firehawk anser jag. Jag ska måtta och se om det finns några större som får plats i mina orginal fälgar först och sedan ta ställning.
Ska de bort? Får se vad det finns för bromsar att trycka in där.
Det är nästan så att jag ångrar att jag köpte en bil, som i alla fall i mina ögon, är värd att bevaras. Den del av mig som vill kräktrimma och busa sönder chassiet för att sedan lappa ihop bilen igen får ju snällt ta och ge med sig. Samma del av mig vill därför sälja bilen till någon annan att vårda Firehawken ömt så att jag kan köpa en annan mindre speciell bil att få stilla mitt gasglada begär. Men det är en skön känsla att få köra denna lilla del av bilhistoria, så det blir nog så ett tag till. :)
Trans Am's historia sträckte sig över 35 år och upphörde 2002, men vilket sätt att gå i graven! Vilken bil! Snart finns ju inte ens märket Pontiac kvar så ja! De är värda att bevaras!
Men till er som fortfarande grämer och ältar er i sorg över att Firebird la ner verksamheten 2002 finns det här en liten tröst ...
Ett nytt skal till 2010 Camaro och voila! ... En 2010 Trans Am!
Hade gött, alla bilfrälsta galningar!
//
Jörgen
... detta farthinder var designat av Djävulen himself ... 30 september 2009, 21:33
Och så var det med de här satans gisslet till farthinder.
Var ute och lekte lite ikväll, målade lite streck, ett här och ett annat där. Eftersom tiden fortlöpte uppsökte jag nya vägar att dekorera och allt var frid och fröjd.
Jag styrde min kos ut mot Idenor, körandes på vägen mot golfbanan där de håller på anlägger en ny väg. Min gissning är att den gamla grusvägen var lite för gropig och guppig för golfbanans nyttjare; jag menar de åderbråckstatuerade, hemorrojdfulla och gamla men naggande goda idrottsmänn som flyr hemmets sysslor.
Jag visste redan innan att det fanns farthinder på denna sträcka, liksom jag visste att min bil som förvisso är sänkt skulle klara av att ta sig över dessa helvetiska avkommor.
Men, vad de där fördömda markarbetarna som lägger den nya vägen gjort nyligen är att göra ett oproportionenligt högt och kort farthinder på den existerande vägen, dessutom på ett helt omotiverat ställe.
Så här i efterhand så önskar jag att jag insett det redan innan; att detta farthinder var designat av Djävulen himself! Och därför orkat bry mig att krångla mig runt i en U-sväng på den förbannade, alldeles för smala vägen. Det gjorde jag inte... Vilket två skrapmärken under sidokjolarna tydligt berättar samt lite skrap på mittsektionen på avgassystemet som instämmer.
Som tur är syns inget av skrapmärkena då de är under bilen, och det var förhållandevis ytliga rispor i lacken, plasten klarade sig.
Då tänker jag tanken; varför är någon så dum att kasta ut såna här bulor på vägarna. Min bil är långt ifrån lägst i stan, faktum är att de flesta moderna bilar inte är mycket högre än min.
Nåt står inte rätt till i de där politikernas huvuden.
Nog för att den är sänkt, men så låg är den inte att den ska vara okörbar.
Tänk efter före, annars blir det som för klantiga mig!
//Jörgen
En sällsam bilhistoria, och den är sann! 17 september 2009, 17:25
Denna bil kan jävlas ...
I en vecka och tre dagar har jag ägt Firehawken nu och redan har två incidenter uppstått. Ibland undrar jag om jag inte borde satsa på att äga en cykel istället?
Om det är allsmäktige Gud som avskyr mig eller obarmhärtiga Moder Natur som hämnas alla mina avgaser som jag släppt ut vet jag inte? Vad jag vet är att ingen av de tu är jag speciellt sugen på att ta en strid mot. I och för sig tror jag ingen av dessa pellejönsar finns, men ändå.
Två dagar efter bilköpet när jag i godan ro satt och cruisade hemåt från mitt besök hos mina systrar (som båda bor i närheten av Falköping nu,) märkte jag att en sak med bilen inte fungerade så bra som man kan önska. Det var utefter E18 någonstans mellan Örebro och Västerås, närmare bestämt en och halv mil sedan jag passerat Köping, som bilen plötsligt slutade reagera på gasen (!). Jag kopplade ur och hörde hur tomgången återhämtade sig, släppte upp kopplingen lite och kände hur bilen började niga framåt av motorbromsen, sen la den av.
Allt i bilen lyste, fläkten gick och stereon läskade mina öron med ljuv musik (Monster Magnet - God says no) och bensinmätaren pekade bestämt på en kvarts tank. "Helvete! Har bilfanskapet gått sönder redan!" Var första tanken när jag i makligt tempo rullade fram på Europavägen. Jag hade ju faktiskt hört ett klonkande ljud ifrån bakvagnen som ljöd när man drog på hastigt eller bromsade ännu häftigare. Har säljarsnubben lurat mig när han sa att bussningen till bakaxeln var i behov av att bytas? Är'e det hela bakaxelhelvetet som behöver bytas!?"
Om jag inte hade otur så skulle jag inte ha någon tur alls brukar det ju heta. Och visste hade den negativa sidan av tur slagit till hos mig igen. Bilen hade bestämt sig för att stanna på en 2+1 väg, ni vet slice 'n dice räcken, och självklart när jag befann mig på en sektion med endast ett körfält. Trångt var bara förnamnet!
Jag hade försökt köra så nära sidovajern som möjligt men när jag stegat ut märkte jag att jag hade kunnat parkerat tre decimeter närmare ändå. Så när en hyffsat stor lucka i trafiken uppstod skyndade jag mig att knuffa skrället, dock gick det för långsamt så jag fick i det närmsta kasta mig över huven för att undvika att leka mosad fluga på en lastbilsgrill. Efter det kollade jag igenom alla skrymslen och vrår efter en varningstriangel ... blir till att köpa en sån blev slutsatsen.
"Okej! Hur gör jag nu då?" Frågade sig en allmänt less bilförare långt ifrån de lugna vidderna i norr som han kallade hem. Det kändes ju som ett bensinstopp så innan jag ringer bärgaren ska jag prova med att fylla i lite soppa. Ingen soppadunk i bilen men det borde man få låna på en mack? Kan man tycka!
Så med hjälp av mobilen och eniro letade jag upp Taxi Köping och lyckades efter ett tags dividerande med växeln få prata direkt med en chaufför för att utröna var jag befann mig. De körde inte ut bensin sa hon men att skjutsa mig till en mack gick alldeles förträffligt ... utsugare!
-Var ska jag hämta upp dig då?
-Ömm, jag befinner mig på E18 på väg mot Västerås ... ?
-E18 är en lång väg vet du!
-Jo, jag är mellan Örebro och Västerås nu ...
-*suck*
-... men jag tror det står Köping 11 på en skylt bakom mig.
-Ah, då är det ju i närheten. Finns det någonstans jag kan parkera då?
-Eh, jag står på enfiliga sidan av vägen nu. Men tusen meter uppåt finns det en avtagsväg till ... nånstans?
-*suck* Stå kvar där vid bilen du. Jag kommer nu.
"Jag kommer nu" visade sig betyda tjugo minuter. Men det gjorde inget för under den tiden hade jag nöjet att se bilen nästan bli mos minst hundra gånger om! Skräckfilm på bio? Överskattat! Parkera er favoritbil på en smal motorväg och alla framtida skräckfilmer kommer te sig som gäsp-piller.
Jag hade även nöjet att få träffa en trevlig polis. Efter ett misslyckat sökande efter någonstans att fästa dragvajern så hjälpte han mig att knuffa bilen de tre decimeter närmare kanten som jag ensam hade inte hade mäktat med tidigare.
Och efter att ha avböjt hans snälla fråga om jag ville ha skjuts till en säkrare plats så for han, eller han nämnde en gliring om min avsaknad av varningstriangel först.
Väl när taxin kommit och jag färdades åt andra hållet, mot Köping, så lovade hon mig att "deras" mack (taxibolagets samarbetsmack) minsann lånade ut bensindunkar, för det var ju inte alla som gjorde det. Väl förvisad om att det skulle gå vägen släntrade en orolig norrlandskille in på OKQ8 i Köping för att låna en dunk som han kunde tanka full med bensin.
-Nej!
Och samma oroliga norrlandskille släntrade ut från OKQ8 i köping utan en lånad dunk att fylla med bensin.
Taxicaufförskan, en väldigt satt kvinna i sina bästa år, tände till lite och bad mig vänta medan hon gick in och frågade. Lika snabbt kom hon ut.
-Vi åker till nästa mack!
Sagt och gjort. Vi for till grannmacken, även den en OKQ8, och än en gång gick en orolig norrlandskille in på OKQ8 i Köping för att låna en dunk som han kunde tanka full med bensin.
-Nej!
Men den här gången gick den oroliga norrlandskillen inte ut! En väldigt satt kvinna i sina bästa år kom in istället.
-Ursäkta! Men kvinnan som precis gick ut snattade två chokladbitar!
Det blev pådrag hos kassapersonalen, ett väldigt, väldigt lugnt pådrag. Sakta lunkade den storvuxna kassexpediten mot entrén för att reda ut denna incident. Allt enbart för att se den utveclingsstörda snattaren med en fart endast existerande i sagor försvinna bakom huset. Men chaufförskan visste vem det var, hon brukade köra dessa personer från dagcentralen ganska ofta.
Efter denna lilla incident mjuknade kassaexpediten och med chaufförskans hedersord på att bensindunken skulle återvända så fick jag låna densamma. Tankade i fem liter och sedan bar det av iväg mot haveriet, bilen alltså.
I mitt stilla inre fanns bilden av hur min Firehawk vid det här laget var totaldemolerad av minst umptifjorton upphöjt i sju lastbilar ... men den hade klarat sig.
Jag krånglade i bensinen i bilen och passade samtidigt på att visa mitt ass-crack för chafförskan som satt lugnt i bilen bakom mig. Jag fick lov att luta mig över spoilern för att inte bli överkörd av någon ondsint lastbil när jag tankade och med slappa jeans utan bälte ... ja ni kan ju räkna ut resultatet.
Tror ni det funkade då? Tror ni att efter en timme av väntande, knuffande, taxiåkande, mardrömstankar, nej-sägande expediter och utveclingsstörda snattare, tror ni att bilen startade?
Det gjorde den!
Lyckan var total och det kändes nästan inte ens surt när jag betalade taxin fastän det var den dyraste bensinen jag kommit över i mitt liv. De fem literna kostade mig nämligen femhundra spänn!
Men just då kändes det bra ändå ...
... ända till dess att jag kört de tusen meterna framåt på E18, till den där avfarten jag nämnde tidigare, på höger sida alldeles efter att träden upphört, där det låg en bensinstation.
Satans jävla, listiga, utsugar, taxichafförer!!!
Ny bil och bonnläppar i familjen ... 9 september 2009, 09:50
Nu sitter man här mitt ute i ingenstans och förundras över vilka små bonnläppar mina två småsyskon troligen kommer förvandlas till.
I skrivandes stund sitter jag i Åsarp, förort till Falköping eller om det var tvärtom. Jag har åkt ner för att hjälpa min yngsta syster med flytten då hon börjat i skola i Skövde. Undrar just om det är högskola eller universitet? Hur som helst så har jag och min mor övernattat två nätter nu hos min äldsta lillasyster som bor med en lastbilsmekaniker i ett litet torp nästan i centrala Åsarp. Det förefaller mig att mina två, små stadsjäntor lever ganska långt från det liv de förde uppe i norr.
Den ena får hugga ved för att få värme, inte ovanligt i Sverige dock, men inte trodde jag att den dagen skulle komma då jag fick se den äldre av de tu hugga ved.
Dan andra, den yngre får cykla i en mil innan hon kan ta tåget till Skövde för att gå i skolan -Varje dag. Och hon som hemma hos mor behövde red bull intravenöst och en hästspark för att ens ta sig upp ur sängen om morgnarna.
Men det glädjer mig att de också kan anpassa sig till nya förhållanden och levnadssätt och att det bara är mina fördommar som inte klarar av att stå raka.
Jo, just det! Ny bil har jag införskaffat. Den glänser!
Det verkar som om jag måste bege mig hemåt idag för det händer saker hemma med klubben som jag är huvudtränare för, saker som gör mig förbryllad och orolig inför. Borta två dagar och allt håller redan på att falla sönder ... överdriver kankse lite men det är ju just typiskt att det ska börja krångla när jag för en gångs skull tagit mig tid för annat.
Synd, jag hade hellre sett att jag stannade till på fredag.
Nu blir det inga besök runt om i de små garagen den här gången, det får bli nästa roadtrip istället.
Vi hörs nå mer!
//
Jörgen
Trans Am-kraschen, Uppföljning. 18 augusti 2009, 14:52
Så här såg bilen utan dagen innan krasch. Nypolerad och grann!
Vill här en än gång tacka för alla kommentarer och visad sympati för den olyckliga olyckan som hände i lördags. Det känns bra att fler är på samma våglängd som mig och anser att jag inte gjorde fel i den situationen som uppstod! Tack!
Jag är inte bitter. (Klara av att läsa den meningen utan Robert Gustavsson's imitation av Tony Rickardsson i tankarna du!) Nä, jag är inte det för det känns som att utgången detta skräckscenario fick var det bästa av alla möjliga -Ingen skadade sig och inga fler fordon blev inblandade.
Självklart hade jag gärna sett att olyckan inte ens inträffade och att bilen fortfarande stod utanför huset och suktade efter att bli tagen på åkturer. Men så kan man inte tänka. Olyckan inträffade och man får gå vidare därifrån och göra det bästa från den punkten i historien. Inte från en massa tankar som;
"Vad om ..."
"Tänk om ..."
"Varför gjorde jag inte så ..."
En stor sten på mina axlar som tyngde mig var dock hur det skulle lösa sig med vållandefrågan och ersättningsfrågan. Jag anser att det inte var jag som vållade olyckan och de som var med där säger samma som mig. Men mitt förtroende för försäkringsbolag är inte den största, de har ju som jobb att försöka låta bli att betala ut pengar så långt som möjligt. Det är ju inte för inte som alla i tjugo männen i byråkratstyrelsen kan ta ut 600 miljoner i årsbonus!
Men det löste sig också till det bättre. Jag får till och med ut lite mer än vad jag gav för bilen, vilket inte är mer än rätt då jag också lagt ner en hel del pengar på den under året som gått.
Så såg den ut en innan vi lyfte av den från vajerräcket. En kvart innan den aldrig skulle få stå på en asfalterad väg igen ... Fronten är ju fortfarande fin i alla fall.
En jobbig sak som sker nu när jag berättar att bilen inte finns mer (det är väl mer irriterande än jobbigt) är alla kommentarer som visar på deras fördommar.
" Ja, hur snabbt körde inte du då?"
"Så är det med stora leksaker!"
"För mycket motor!"
"Mm, se pojkar ..."
Visst! Jag är 25 år gammal, jag körde en bil med närmare 350 hästar i motorn, jag kunde lägga några lakritsremmar ibland. Jag är visst stereotypen av vad samhället kallar för en högrisktrafikant. För jag menar att jag har ju alltid plattan i mattan, alltid två svarta streck som följer mig var jag än åker och kör alltid om bara för att visa att jag kan!
Men för att slå tillbaka på deras fördommar så vill jag bara säga att jag i stunden för olyckan inte körde för fort och att jag inte gjorde en omotiverad omkörning. Hade jag varit snälla tanten Agda på 40 år hade det smällt lika mycket.
Ta hand om er på vägarna nu garaget vänner!
/Jörgen
Totalkraschade Trans Am'en igår 16 augusti 2009, 13:33
Det tog 20 minuter för polisen att dyka upp, jag skulle kunna springa till polisstationen på mindre tid än det.
Det är växellådeolja ...
Bakaxeln åt helvete liksom det mesta andra där bak. Denna sida plöjde ner vajerräcket och fick stopp på bilen.
Hela bakvagnen är i spillror.
Avgassystemet och lite mos.
Kardanaxeln ser lite underlig ut. Vad är det som är fel månntro?
Den nästan oskadda sidan på bilen, den som var vänd mot pendlarfilen.
Baken fick ta emot det mesta stryket. Bilen gjorde en helomvändning och brakade in i stålräcket vid sidan om vägen och sedan in i vajerräcket i mitten av vägen.
Framme på skroten. Fronten är ju fin iaf.
Efter att den blivit avlastad på "skroten."
Hur det gick till:
Jag, en kompis som gift sig nyss och en till vän skulle bege oss till Sundsvall för att hålla en "eftersvensexa" för honom som gift sig. Han hade inte sagt något innan så därför fick det bli efter. Lite hastigt bestämde vi oss för att ta en tur till dragracingen som skulle hållas i Sundsvall på lördagen, sedan fortsätta med lite gocart och avsluta dagen med middag och en eventuell utgång på casinot.
Strax efter klockan tio lämnade vi Iggesund där giftaskillen bodde, vi hade gott om tid och för lite pengar att köpa bensin för så vi tog det i makligt tempo.
Vi åkte på E4:an och där for vi förbi Hudiksvalls södra infart och närmade oss Hudiksvalls norra infart. Det var vajerväg (alltså tre-filig väg) och för tillfället hade norrgående den tvåfiliga sidan. Det var i uppförsbacke och en liten bilkö på ungefär fem bilar hade stackats upp bakom ett tyngre fordon och körde kanske inte mer än uppskattningsvis 90km/h på 100-vägen och jag gick därför ut i omkörningsfilen för att passera. Efter att ha passerat två eller tre av bilarna i bilkön är det en Caravelle flakbil som hastigt svänger ut framför mig.
Det går snabbt i såna här situationer och hur man tänker och handlar beror nog från gång till gång. Jag tänkte först att hon bara vinglade till, sedan att hon måste se att jag ligger alldeles bakom henne och att jag kör snabbare än henne, till att sist tänka att "fan hon tänker byta fil!" -Alla dessa intryck fick man under en ynka sekund.
Jag var för nära henne vid vid den här tidpunkten för att hinna bromsa farten innan jag skulle träffa hennes bakvagn och till höger var det andra bilar jag redan passerat så dit kunde jag inte väja. Vid det här laget var hon halvvägs ut i min fil och samtidigt som jag ställde mig på bromsen väjde jag mot mitten-vajerräcket och hoppades väl på att hon skulle uppmärksamma mig innan hon tryckt ut mig för långt. Min framvagn var i höjd med hennes bakdäck när hon var helt ute i min fil och då hörde jag hur vajerräcket dunkade mot min bil några snabba gånger. Och sen en jävla stor smäll.
Hon måste ha stampat på bromsen också för "bang" och "swisch" var jag förbi henne. Jag försökte hålla bilen rakt och hade fortfarande foten på bromsen men så kastades baken ut från vajerräcket och gjorde en helomvändning. Bilen hade bytt fil över till pendlarfilen -mellan två bilar som färdades där- och jag körde nu baklänges vindruta mot vindruta med en annan bil och jag tänkte att " nu kommer jag döda någon!"
En smäll till! Det var sidoräcket som tog emot mig och rikoschetterade mig tillbaka till omkörningsfilen igen. Fortfarande med baken först som fick bromsa och stanna bilen mot vajerräcket.
Där stod jag nu. Bilen på mittenvajern. Kollade att alla tre i bilen var okej och gick sedan ut helt oskadda allihopa.
Bilarna som jag bollat mellan i den brutala ping-pong-inbromsningen körde bara förbi. Konstigt tyckte jag, tack för hjälpen!
Några sekunder senare kommer flakbilen som väjt ut framför mig sakta körandes, vad det tycktes då osäker på om hon skulle stanna eller ej. Hon stannade ett tjugotal meter framför oss till slut med motorn på i pendlarfilen. Giftaskillen sprang dit rejält uppjagad och förbannad för att skälla ut henne. Det slutade med att han stod och tröstade den stackars chockade mamman och den gråtande tonårsdottern och pojken. Jag hade undvikit att krockat med dom och de var väl medvetna om det skulle jag tro, och medvetna om hur det hade kunnat sluta. Den enda bil som skadats var min och inga personer. Kändes riktigt bra då.
Att bilen var redo för skroten kändes (och känns) som en bisak.
Tumma om ni tycker som jag att man använder blinkers OCH KOLLAR I BACKSPEGEL innan man kastar sig ut i omkörningsfil på motorvägen ...