Jag vet inte riktigt vad det är som händer längre. Men jag hoppas det beror på sviterna av influensan. Är det inte det håller jag nog på att bli knäpp på riktigt.

Å ena sidan känner jag mig fullständigt tom. Å andra sidan snurrar det saker precis hela tiden i mitt huvud. Jag läntar efter sällskap så att jag kan dö, samtidigt som jag inte ens orkar med mig själv. Jag är så utmattad att jag känner mig helt apatisk. Men det kryper i hela mig av rastlöshet...

Till att börja med känner jag mig så VIDRIGT ensam! Nu när jag inte ens orkar gå ut ordentligt med hunden utan vacklar runt på baksidan några minuter ett par gånger om dagen träffar jag absolut inte någon längre. Förut när jag var dålig hade jag i alla fall min familj som kom hem och rörde sig runt mig. Nu har jag inte träffat någon på en hel vecka.

Är det så här det ska bli nu? När jag blir sjuk blir jag så fruktansvärt isolerad att jag kommer bli helt knäpp? Om jag inte orkar ta hand om min dotter när det är min vecka, får jag inte se henne alls då? Förut var jag en del av en familj, det är jag inte längre. Förut fortsatte livet med mig som åskådare, nu får jag inte ens vara där och se på längre.

När jag går och duschar (låter som om det är något jag gör regelbundet – ha!) tar jag med telefonen in i badrummet. Jag tar också med telefonlistan. Och det sista jag gör innan jag startar vattnet är att jag kontrollerar ytterdörren. Så att den är olåst. Japp, du läste rätt. Tänk om jag kollapsar och dörren är låst?! Inte för att det känns så himla bra att gå in i duschen och ha ytterdörren olåst, men det känns ännu värre att veta att ingen tar sig in om något händer mig. Häromdagen pratade jag med pappa tills det var dags att sätta schampo i håret, just för att jag var så himla ostadig.

Att gå ut med hunden är ett jätteprojekt. Exet har erbjudit sig att hämta hunden ifall jag inte orkar, och det är ju omtänksamt. MEN lämnar jag bort hunden – har jag alls någon anledning att gå ur sängen då?! VEM bryr sig om vad jag gör och hur jag mår om inte han heller är här? Så jag biter ihop och trevar mig fram till källardörren och vacklar ut på baksidan och släpper honom några minuter i skogen. Häromkvällen drog han för mig. Han brukar inte bry sig om hjortarna som går här ute, så det måste ha varit något annat som ställde till det.

Hur som helst brakade det till i skogen, jag hörde att han sprang genom vatten och sedan blev det tyst. Precis tyst. Jag ropade och klappade, men fick inte ens trädsus till svar. Gick in en stund och satte mig ner, orkade ju inte stå och gå, och gick sedan ut igen efter några minuter. Då kom han lommande på framsidan och skämdes. Han visste att han gjort fel. Så för att markera ordentligt har jag nu inget val, jag MÅSTE gå med honom kopplad, och igår försökte jag gå ett par hundra meter. Yrseln jag fick av ansträngningen gjorde att jag tvivlade på om jag skulle kunna ta mig hem igen, och jag somnade utmattad efteråt.

Vad ÄR det här för liv?!

Jag VILL inte leva ensam. Jag vill ha någon som bryr sig om MIG, som tycker att jag är betydelsefull och som saknar mig om jag inte är där!
Men jag vill heller inte utsätta någon för mig så som jag mår nu. Min avsaknad av hälsa gör allt så mycket mer komplicerat. Jag åker bergodalbana mellan hopp och förtvivlan, ibland hittar jag halmstrån som jag griper efter och emellanåt känner jag mig pigg, frisk och stark, för att sedan försvinna ner i djupa hål av mörk hopplöshet.

Det är när jag mår som sämst jag verkligen vill ha någon vid min sida. Det är också då det känns som mest avlägset att det någonsin kommer ske.

Det är när jag mår som sämst jag ser allt som behöver göras runt mig. Det är då jag förbannar min icke-fungerande kropp och svär över allt jag inte kan och orkar. Det är också då jag undrar hur jag är funtad som ens försöker tänka framåt. Samtidigt som jag VET att det är livsfarligt att falla ner i tänket ”det är ingen ide” så är det omöjligt att undvika, och även det blir ett misslyckande som jag bannar mig själv för.

Jag pendlar mellan ”jag har ingen tid, mitt liv rinner ifrån mig” och ”jag har all tid i världen, mitt liv är det långsammaste som finns”.

På söndag är det åtta år sedan jag blev sjukskriven. Åtta år av mitt liv har nära nog försvunnit i sjukdom.

Och jag är så jävla less på det emellanåt att jag får total mental härdsmälta!

// Ellen