Just nu så ligger det hyfsat lågt. Känner mig ständing utmattad och trött. Livet leker ju på som vanligt med att man har nyligen, spontant dessutom, förlorat all kontakt med dom få personer man ansåg vara vänner?
Fast, vänner är väl hyfsat överskattat ändå. Även om människan är bunden till det förvridna helvete som vi kallar våran omgivning, vår civilization. Vi kan tydligen inte leva utan vänner eller kontakt med världen. Vi alla söker något för att fylla det uppenbara hål som sitter i oss alla. Vare sig det är kärlek, vänner, bilar, samla på frimärken. Vi alla söker efter en utopisk existens, när vi knappt förstår innebörden av det. Vi kan aldrig uppnå eufori med våra trasiga sinnen, våra utmattade kroppar. But I guess that's just another part of life. A never ending nether of malicious occurences.
Sitter just nu och väntar på en annalkande Deus Ex Machina moment, då allting bara vänds ut och in, så får man börja från början igen.
How troublesome.