Då var det dags att rensa skallen igen. Om något blir bättre vet jag givetvis inte nu, men om ca 30min när jag skrivit klart detta inlägg borde det kännas lite bättre. =)

Jag har allt för mycket tid att fundera som det är just nu, och jag funderar då på allt för att sedan vrida och vända på det för att få ut en anledning till varför tanken är på det sätt den är. När jag nyss låg i badet började jag därför fundera om brist på kärlek och närhet kan skapa hat. Enligt det jag lärt mig genom livet kan man inte hata någon utan att ha älskat personen innan, men det börjar falla mer och mer. Detta år har gett mig så otroligt många slag i magen för att när man varit knästående få sparkar i ansiktet istället. Givetvis mår man då sämre vilket leder till att man sluter sig och då inte ser de personer som är vänliga. Sen är den onda cirkeln som kostat oss alla så många underbara människor igång. Om man inte är stark nog att bryta den går man ner djupt och kan drabbas av men för livet. =( Men när man är i denna spiral, är det då hat man känner, eller är det något annat?
Jag bröt spiralen efter mycket tårar. Hjälpen att bryta den kom dock inte från de personer jag hade hoppats skulle hålla en flytande, de personerna som man själv hjälpt i alla olika lägen - vännerna. De flesta av dem valde att lägga upp en fasad, för att sedan hugga knivar i ryggen, vilket de fortfarande försöker göra. En vän anser jag man står upp för, men jag märker att andra resonerar på andra sätt. Man gör vad som helst för att rädda sitt eget skinn, eller vad säger ni? Jag vet att ni läser, men inser ni vilka ni är? Men frågan igen, är det hat man känner? Eller tycker jag synd om dessa människor som inte vågar stå för det de tycker utan försöker vara alla till lags? Hur som helst lyckades jag ta mig ur en mycket ond spiral som höll på att få allt att sluta mycket illa, och jag bröt den tackvare en tjej jag jobbade med. När jag tackat förstår hon inte varför då hon inte tycker hon gjort något speciellt. Vad gjorde hon då? Hon log...
Allt som krävdes för att jag skulle kasta ut händerna när spiralen kändes som en tornado och göra ett försök att stoppa allt var ett positivt tecken. En blond tjejs leende är positivt. Det smittar. Det gör det svårt att vara sur. Under ett par månader var hennes leende det som fick mig att orka gå upp och ta smällar från alla håll. Det hjälpte betydligt bättre än läkemedel. Efter att vi lagt ner företaget så har jag inte sett henne, men hon fick mig att öppna ögonen. Nu ser jag glädje och kan bli glad av det.
För att sen göra allt så sjukt att jag verkligen börjar tro på saker som öde och liknande så får jag kontakt med en person jag knappt pratat med innan, och han umgicks med en kompis jag inte träffat på år. Denna kompis visar sig ha studerat självförtroende och visar mig sidor, böcker och filmer som genast triggar psyket å det positiva. Han får mig att inse att jag inte kan slösa all energi jag har utan att få något tillbaka. Så mitt första steg var att starta om. Inte göra något speciellt utan bara kunna låta det vara. Att kunna skratta när det kom ytterligare slag, med vetskapen att alla de som delar ut slagen nu en dag ska komma och krypa medan de ber om ursäkt. Det fick mig att inse varför alla försökte slå samtidigt medan jag var skadeskjuten och det är så skönt att veta att solen går upp igen och för varje dag som kommer så går det att bli starkare, det går att se fler glada människor, det går att le mot andra och sprida den glädje som räddat mitt liv och därigenom göra andras liv bättre.
Om man då ser det med kärlek och glädje - är en människa mer sur och gnällig när bristen på kärlek är stor?
Det tog 30min, precis som jag gissade innan, men det finns en sak jag vill veta nu när ni läst detta:

Vad kan jag göra för dig för att göra din dag bättre?

Mvh//Micke