Såg i fredags kväll filmen Dirty Dancing på TV. Igen. Har nog sett den hundra gånger. :)
Först ett antal gånger på bion, jag var i nedre tonåren, och vi gick dit och lärde oss hur det SKULLE vara... :) Sedan på filmvetenskapen i skolan, tittade och analyserade sönder filmen fullständigt när jag skrev en rapport om hur kameravinklarna och musiken förstärkte rollkaraktärerna... :)
Tur jag inte sett den på ett stort antal år nu, utan kunde ta till mig den för vad den verkligen är. Som då när den kom för måååånga år sedan.
I fredags skrattade jag, grät, hade ett fånleende utsmetat i hela ansiktet med de intorkade tårarna kvar på kinderna, dansade som besatt genom min lägenhet, sjöng... Nostalgikick och skön avslappning. :)
Filmen satte spår och jag vågar påstå att en hel generation tjejer präglades av den. Blev förälskade och började drömma om hur det skulle vara... "Jag bar en vattenmelon" är en replik som sitter som en smäck och vi kan alla dansa minst några av stegen som Baby tränar in. Fast när väninnorna krälade på golvet och sjöng "oh baby" satt jag mest och ritade Cheva-57or... Oups! :P
Kanske ska berätta hur det gick med den där tonårsförälskelsen? Under många år, redan innan filmen var jag KÄR! Spanade på muskulösa exemplar med vackert höftparti och det rätta stuket. Tittade MÅÅÅÅÅNGA och drömde om att en dag få äga en EGEN! En perfekt. Ni vet, den där som bara finns i drömmen? Då och då träffade jag såklart på någon som kändes perfekt, men de var alltid utom räckhåll, antingen i någon annans ägo eller för bra för just MIG.
Jag höll drömmen vid liv, och tillverkade ett eget exemplar i papp, som jag dessutom visade upp i skolan. Japp. Ni läste rätt. Jag LOVAR att det var en syn! :P Klicka på länken och fortsätt läsa med musiken i öronen så ska ni få hänga med på en sällsam åktur... ;)
Tänk er nu, jag är runt elva-tolv år gammal och går i sjätte klass på den lilla landsortsskolan. Hemma i garaget renoveras en Pontiac Firebird -68 cabriolet, mamma kör en Cheva Blazer till vardags (med stort plogfäste i fronten!), min styvfar har en Chevrolet Suburban som företagsbil och farsan kör italienska motorcyklar, en Motoguzzi och en Ducati...
Nu drömmer jag om en egen Cheva -57a. Jag har hittat ett gammalt kassettband, en språkkurs från Linguaphone som spelats över med denna låt fyra gånger i rad, och sedan rullat i min styvfars Cheva, någon gång innan Pontiacen kom in i hans liv under tidigt 70-tal. På kassettens orange ettiket (blå på andra sidan) stod från början "Grundkurs i Franska", men någon har skrivit på ettiketten så där står nu Slinguaphone, grundkurs i franska våfflor och är en massa annat skrivet, så som öl, fest, chevaband med mera... ;)
Ett ÄKTA partyband således! :D
Jag lyssnade in detta och fick en GALEN ide. Började envist tillverka en Cheva -57 cabriolet i papp. Typ tre och en halv meter lång! :P Visst, bara en platt bil, men det var inte så bara i den där skalan... :D
Efter lite slit var den klar, och bandet hade gått ÅTSKILLIGA varv där hemma i flickrummet, så texten satt som en smäck. Och sedan var det dags... :P
Chevan transporterades till skolan i... eh, Chevan! :P
Under stort hemlighetsmakeri riggades bilen längst fram i klassrummet, med en "förarstol" lämpligt placerad bakom den ritade, inte öppningsbara dörren.
När det var dags släpptes klasskamraterna in, och jag körde.... Kassettbandet knastrade igång och jag gav ALLT! :P Hoppade över dörren på bilen, landade bakom ratten pekade ut klasskamrater till frasen "kommer kanske hem och hämtar dig". Hade ett par raybankopior som for upp och ner mest hela tiden för att stämma med låttexten och... ja. Ni kan säkert föreställa er det hela... :P
...jag undrar vart bilen blev av? Den måste stått kvar i mitt föräldrahem, brorsan kanske vet vart den tog vägen? Sannolikt uppeldad efter förvaring som skadat den... :)
Hur som helst. Jag fortsatte drömma om en egen Cheva -57a, spanade och räknade, men det blev aldrig möjlighet. Med åren dog tonårsförälskelsen, jag insåg att det gick tretton på dussinet av just 57-orna och vände blickarna åt andra håll.
Men någonstans är ändå en -57a alltid en -57a, och det känns i hela kroppen på mig när Jonny i filmen rycker upp stolpen vid parkeringen till tonerna av Overload och sedan krossar bakrutan på sin bil... *ryser*
Nu blir nog den här bloggen alldeles för lång om jag fortsätter skriva. Tankarna spinner vidare åt flera håll... dels vidare på bilmusiktemat, och dels på drömmen om att hitta den rätte. Jag har flera bloggämnen kvar, men jag väljer att spara dem.
Just nu nöjer jag mig med att berätta om Dirty Dancing och tonårsförälskelsen... ;)
Jag MÅSTE förresten rikta ett STORT tack till Per också, för att han med mig fånigt fnissande och tramsande i telefonen hjälpte mig hitta musiken i natt. Jag har inte hört chevalåten sedan jag slutade mellanstadiet, och när vi pratade var jag helt nostalgikickad av filmen och sjöng ååå-ååh, åååååh baaaaby, you are the ONE , bap baparara bap bap barabara bap" och skrattade så jag grät, och försökte förklara filmens storhet... :P
Gled vidare in i mina chevadrömmar och jag berättade om min pappcheva och sjöng med viss tvekan inledningsraderna till låten, och SE PÅ FAN om han inte kände till den och till och med kunde tala om vad den hette! Hittade den på Youtube! WOHO! :D Vad det ledde till har ni just läst! ;)
Passa på att lyssna på låten en gång till, hör alla käcka weee-ooo och shobi-dobi bap-bap och FÖRESTÄLL er... ;)
// Ellen :)