Det här året har börjar bra - kanske för bra.
Jag är inte van med att saker ser ut att kunna falla på plats, då det inte gjort det på ett par år och speciellt inte det senaste. Nu känns det som det gjorde när jag började gymnasiet - jag är bäst. Vad folk än säger så kan jag bara le och läsa av människan och ser de sårbara punkterna. (Sjukt, men jag gör det på nåt märkligt sätt.) Jag känner mig oövervinnerlig. Det är jag inte van med.
Sist jag hade den känslan konstant var just när jag började gymnasiet. Funderade om jag ville gå i Örebro eller Västerås under 1a året, medan jag skulle ha gått i Hallstahammar enligt folkbokföringsadressen. Gick 2dagar i Örebro, kände mig tveksam och skulle byta (och flytta) och morsan började ringa den ansvariga för var jag fick gå, och gubben hon talar med förklarar att det var omöjligt att jag skulle få gå i Västerås.
Jag gillar ordet omöjligt - det är bara rena idioter som använder det. =) Allt går, det är bara mer eller mindre svårt. Så jag blev lite sur och bestämde mig att ingen gammal gubbe skulle styra var jag skulle gå skola. Upp med internet och knappa, hittar lite lagar och där stod de ord som fick mitt ansikte att skina stort - om jag skulle gå år 2 eller 3 på orten hade jag laglig rätt att gå år 1 på samma ort. När jag sen sa att jag skulle gå flyg i Västerås började han förklara hur svåra proven dit var och jag kunde bara le och förklara att de inte skulle vara något bekymmer. Jag fick svaret "Gå var du vill - vi betalar." Och när jag fått som jag ville och visste att jag fick gå vilken skola jag ville i landet så valde jag att gå tillbaka till den jag redan börjat - jag hade ju bara bevisat att jag fick göra vad jag vill och att ingen kunde slå mig på fingrarna. =)
De där testerna gjorde jag sen - och klarade dem. Valde sista veckan mellan Västerås & Arvidsjaur - och jag ville inte att morsan skulle knacka på utan förvarning, så det blev Arvidsjaur. Ett flygcert med motiveringen - "Det är en kul grej." Jag gjorde det jag tyckte var kul med utbildningen och ville göra det ordentligt. En lärare såg blek ut under en "nöd-övning" där han gnällde att jag sa "lalala, låtsas sända nödmeddelande, lalala". Han tyckte inte jag tog det på allvar. Motorn gick på tomgång och jag tyckte vi skulle göra allt rejält så jag ilsknade till 3000ft över havet och sa till läraren att han skulle dra av motorn helt så vi fick se om jag skulle lyckas få ner oss säkert. (Värt att notera - inget flygfält nära, bara skog och sjöar samt en liten smal grusväg där jag sa att vingarna fick plats med en meter tillgodo, läraren tyckte vattnet var bäst...) Jag fick inte högsta betyg på den lektionen, men vem brydde sig - jag fick ju leka mer i planet utan lärare efter det. =) Det var ju en kul grej...
Precis som det var en kul grej att flyga över Örebro med lite kompisar medan det blev mörkt. Tornet ropade och förklarade att hon stängde och var tvungen att släcka alla lampor på flygplatsen - och frågade om vi ville landa innan dess.
Vad tror ni? En upplyst flygplats där man ser tydligt var man ska och säkerhet finns?
eller
En kolsvart flygplats en kolsvart sensommarnatt med dåliga landningsljus och utan vetskap om vinden för landning?
Jupp, ni gissade rätt. Kvinnan i tornet lät ungefär som en mamma som släpper ut sin 14åring på en fest, och när bilen kommer är det ett gäng 20åringar i en raggarbil. ;) Livrädd. Men när vi tittade bort såg vi flygplatsen slockna.
Samtidigt som det hände började passagerarna bli mer oroliga (att de satt i ett plan jag flög skapade en del oro, att flygplatsen släcktes ökade det en aning). När vi njutit av staden i mörker åkte vi dit vi trodde flygplatsen låg och såg att terminalbyggnaden lös, men det var allt - inte en enda lampa som hjälpte till med höjden, och inga landningshjälpmedel. En analog höjdmätare (lufttrycksmätare) och kroppens sinnen. =) När vi går ner för landning ber jag dem säga till när vi passerar terminalen - och råkar nämna att är vi inte nere innan den så måste vi gasa eller krascha... (a) Vi var nere innan, men landningen blev inte perfekt, så jag gasade upp igen. =D Flög ett varv till och hör en kille i baksätet plocka ur headsetet med kommentaren "Jag vill inte att det sista jag hör innan jag dör ska vara din röst." Jag log. Den landningen blev perfekt, och jag kunde åter se mig själv i spegeln och säga att jag var oövervinnerlig.
Sen kom hon... Som sabbade så mycket. Personen som fick mig att lägga mig i barnspel för att hon inte skulle gråta. Som bröt ner mig.
Men nu är jag på väg upp igen, och det känns så märkligt. Jag sitter med funderingarna om det kan vara så här lätt som det var en gång i tiden. Funderar varför inget går helt åt skogen. Visst har det hänt småsaker, som att bilen jävlats och bara stannat för att den ville det, men den startar ju igen efter att man bett snällt i 5min. Det är ju inget extremt som hänt. Och det skrämmer mig. Det går för lätt igen. Frågar jag en människa en sak så blir svaret som jag önskat i tankarna. Och andra saker blir på det sätt som är lämpligast för att inte göra förhastade saker. Allt stämmer. Kan det vara så lätt? Eller kommer det ett stort bakslag snart? Jag kommer helt klart titta på allt många gånger innan jag tar beslut de kommande månaderna - men fortsätter det så här kommer 2010 bli ett ruskigt bra år. =D