(Detta är andra bloggen idag, läs gärna den tidigare också)
Ja, jag tror ju verkligen på det här med att skriva och sortera tankarna. Förra bloggen har legat till sig ett tag. Och nu när jag släppte upp den och läste den igen kände jag att något har hänt. IGEN.
Ibland går processen fortare än man själv är medveten om. Jag tror jag hittat ett lugn. Jag HOPPAS det är ett lugn, och inte en likgiltighet bara.
Nu har jag varit singel i över ett år. Och de senaste dagarna har jag känt en balans jag saknat under lång tid. Nu när det är singelvecka utan Embla är det verkligen bara mina egna krav som pressar mig, jag behöver inte anpassa mig och ta hänsyn på samma sätt som när jag har en relation med någon.
Därmed inte sagt att jag inte vill ha vänner. Naturligtvis på villkor som fungerar med min sjukdom.
Jag blir just nu inte så stressad över allt jag inte har och inte klarar. Grunden för hushållet är att jag får hjälp att åka och handla på tisdagar ojämna veckor. Det går rätt bra med mycket planering och då och då lite hjälp från vännerna att komplettera om jag inte klarar det själv. Jag duschar minst en gång i veckan. Lagar mat löpande, gör jag rejäla kok kan jag klara mig ett par dagar utan att behöva mer än värma mat fyra gånger om dagen.
Städningen, disken och tvätten försöker jag ta lite pö om pö, men det är å andra sidan ingen katastrof om det faller för mig. Det händer att jag diskar först när porslinet är slut, och dammsugningen som gnager som ett "borde" kan jag ändå skjuta ifrån mig om jag känner att något annat är viktigare.
Det är bara det att mina "viktigare" har nog förändrats. Jag prioriterar just nu min egen organisation och struktur väldigt högt. Det innebär att jag rensar, organiserar, strukturerar, reparerar och ser över sådant som påverkar min vardag. Om jag vet vart sakerna finns behöver jag inte lägga tid/kraft på att leta.
Jag lagar saker som är trasiga, för allt oavslutat tar energi för mig. Jag har läst ut böcker, bytt bromsok, ringt hit rörmokaren. Unnat mig promenader, struntat i dammsugningen.
Ja, ni ser. Det är inte mycket social tid. Träffar kanske vänner någon gång i veckan. Och pratar rätt lite i telefon också. Men jag är just nu ganska inåtfokuserad, kommunicerar med ett fåtal och känner att det räcker så för tillfället.
Har även försökt strukturera vännernas roller för mig. Så jag kan prioritera rätt när det är något. Jag har helt enkelt grupperat några hundra personer för att tydligare se vad de har för betydelse i min vardag.
Den närmaste kretsen består av fem kvinnor som jag älskar och inte vill vara utan för allt i världen. Trots att jag inte har så regelbunden kontakt med alla står de mig ändå mycket nära och är oerhört viktiga.
I nästa krets finns åtta personer, varav några är människor här från garaget som kommit att betyda väldigt mycket för mig. Ni som ingår i den här exklusiva gruppen har en självklar plats i min vardag, och jag är beredd att släppa det jag har för händer och anstränga mig en hel del för er skull, och det är jag säker på att ni känner och vet.
Sedan finns ett par nivåer till där övriga har placerats, i tredje kretsen, vänner, bekanta.
Jag har även dubbelplacerat en del personer i gruppen "osäkra". Där har jag helt enkelt personer som jag inte längre är säker på vart jag har. Människor som inte längre känner mig helt trygg med, som jag inte vågar lita på och räkna med.
Kanske dumt att ha en sådan grupp, men det känns lite som en karantän i väntan på ett avgörande - ska de inåt i systemet, eller ska de bort helt?
Det intressanta är att just nu är osäkragruppen större än närmast och näst närmast är tillsammans.
Verkar det som slöseri med energi att strukturera på det här viset? Det är det inte, inte för mig. Sedan jag började sätta det här på pränt har grubblerierna minskat, jag har fått bättre koll på vilka som är viktiga och även värderar MIG på ett sätt som känns bra.
Och börjar jag tänka igen... ja, då tittar jag igenom listorna och ser om det är personer på fel platser som ska flyttas om. Sedan jag började har mönstret varit tydligt: Allt fler flyttas allt längre bort då jag inser att de betyder mer för mig än jag för dem. Genom att bli fullt medveten om det här behöver jag inte bli lika besviken och slösa min energi på fel personer.
Jag tror egentligen inte jag mår bättre i min sjukdom, men jag tror att jag börjar få bättre struktur på tillvaron så att jag har lite bättre marginaler.
Det känns bra.
// Ellen