Hade en liten sammandrabbning med ett vägräcke i fredags, försökte ta mig därifrån själv men det gick inte så jag ringde min far och orden sprutade nog ur munnen på mig med en hastighet av 200 ord i minuten! Var lite smått skärrad, det var inte alls speciellt roligt men lugnade mig när jag ringde älsklingen och sa att jag nog skulle dröja en stund.

I fredags sade jag hejdå till barnen på förskolan där jag gjort tre veckors praktik, undvek frågor från personalen om det var ett jobb jag kunde tänka mig och gick ut till lilla Nemi. Började rulla hemåt och i Rooses kurva gick det åt helvete.

Rent ut sagt, det gick åt helvete! Nemi kom över på fel sida av vägen, när jag försökte styra tillbaka så fick jag sladd och sedan en retur, sedan bar det av rakt in i vägräcket precis nedanför "skarp kurva"-skylten.

Hade bara väntat på att nåt sånt skulle hända, den där kurvan är satan själv. Det är en backe och så en tvär böj - just därför tog jag det lugnt, och stod inte på som jag brukar. Gick väl 60-65 när jag smackade in i räcket...



Nemi vackert parkerad mot vägräcket


Försökte backa därifrån, men anade redan innan jag försökte att det inte skulle gå. Det gjorde det inte heller... Ringde på assistans (pappa) han kastade sig ut i bilen, och befarade säkert det värsta trots att jag sade att det inte verkade vara några skador på Nemi.

Var på väg till Forsmo, till älsklingen, så jag ringde och sade att det kunde ta ett tag innan jag kom dit. Berättade varför och han förhörde sig om jag klarat mig, och det är fascinerande vilken effekt en röst kan ha på en... Blev lugnare bara några ögonblick efter att Björnta svarat.

Efter en liten stund stannade en bil bakom mig, det var pappan till en av flickorna på förskolan som hämtat sin dotter. Han klev ur och tyckte att det var ett dumt ställe att stå på, mitt i kurvan. Han sparkade undan den hårda snövallen bakom framdäcken som inte jag lyckats rubba. Fyra killar som kom i mötande riktning parkerade på en infart och kom springande.

De fem hjälpte till och styrde Nemi genom snön, klev ur och tackade dem och gjorde en snabb inspektion av Nemi. Hon var fullpackad med snö i fronten och fälgarna men såg inte skadad ut.



Minne av vägräckets kyss


Tack vare att min fars kollega Fängan inte plogat ut vägen ordentligt, och tryckt bort snövallarna vid vägräcket så törnade jag först in i snön som förmodligen bromsade upp min hastighet väldigt mycket. Hade det varit min övernitiske far som plogat den veckan så hade det nog inte funnits en snöflinga på vägräcket - då hade det nog blivit betydligt större skador på Nemi! Nu klarade sig all plast, extraljusen, lyktorna och alla glödlampor höll.

Åkte bort till affären och sedan blev jag tvungen att åka förbi en sväng hemma och hämta vissa nödvändigheter jag glömt när jag packade, då hade pappa redan hunnit komma tillbaka. Jag ringde och avbokade hans assistans när killarna och pappan hjälpte mig loss. Han frågade lite hit och dit om hur det gått till och i vilket skick Nemi var.

Fortsatte upp till Forsmo där Björnta omedelbart dök upp från mackens inre, han tittade lite på Nemi och konstaterade "huvudsaken är att du klarade dig".



Alla skador som blev på Nemi efter sammandrabbningen med vägräcket var några repor, men det var ett billigt pris!


Blev en härlig helg tillsammans med älsklingen, mycket film och mys och matlagning. På lördagen hade vi fått ett paket köttfärs av svärmor, som vi skulle försöka förvandla till middag. Efter att ha bläddrat fram och tillbaka i en kokbok konstaterade jag att bland det enda som gick att göra var köttbullar. Dom var väl inget för någon kocktävling, dom var ojämna i storleken och formen men dom var goda!

Fast jag tycker att jag och Björnta gjorde det bra... ingen av oss hade gjort köttbullar förut! Jag hjälpte mamma att rulla köttbullar när jag var 7-8 år men det är så länge sedan, så det räknas knappt.

Medan älsklingen diskade upp efter middagen passade jag på att fota "bomparna", det vill säga de två leonbergerhanar som också bor på adressen. Schäfertiken Ina ville inte vara med på kort och jack russeln Ivan kunde inte sitta stilla så det var halvsovande Simba och snälla jätten Qvide som fick ta emot blixtarna.



Svärmors bebis Simba



Den jättelika nallebjörnen Qvide