Fan va livet är orättvist...
Var på rutin ultraljud på Östra 10/2, kom dit super glad och ivrig att få se den lilla som levde i magen! När vi var inne och kollade på skärmen ville man ju veta vad som var vad, inte så lätt att se tyckte jag. När sköterskan sa att det berodde på att det knappt fanns något fostervatten gick det som en kall kår i hela kroppen... det lät ju verkligen inte bra och tårarna började samlas i ögonen. Hon ville att en läkare också skulle kolla. Han kunde inte annat än att säga att "detta ser ju inte bra ut".
Vi fick en ny tid den 15/2 för att göra ett nytt ultraljud och se om det hade fyllts på något något vatten.
Att behöva vänta hela helgen utan att veta var det värsta jag varit med om! En helg har ALDRIG gått så långsamt som nu...
Det nya ultraljudet visade på samma resultat och vi fick rådet att avbryta graviditeten då barnet inte skulle överleva ändå. Även om det skulle leva hela graviditeten i magen så skulle inte lugnorna varit utvecklade och vi skulle förmodligen fått operera både armar och ben då den inte kan röra sig i magen. Läkaren tror att det hela kan bero på att njurarna inte funkar som dom ska och inte producerar något vatten.
Jag fick missfall i min första graviditet i v.10 så när jag nu hade "klarat" mig ända till v. 19 trodde jag ju att allt var bra. Men så kom det här som en kalldusch!
Var inne på Östra igår (onsdag) och födde en liten Tindra...
Att genomlida denna smärta och sen inte få något barn med sig hem var det värsta som någonsin hänt mig!
Väntar nu på att få obduktions svar så jag får veta exakt vad som var fel med henne.