Livet är ur led, glädjen bruten och orken rejält stukad. Blev helt arbetslös idag, för att jag har dålig attityd och är hatad av alla, både personal och kunder.

Fick höra idag att varenda kund tydligen har klagat på mig i stort sett hela det senaste året, att jag inte är någon lagspelare (ja, min före detta chef är fotbollsfreak) och att jag inte försökt komma med i gemenskapen i arbetslaget. De har ju inte försökt släppa in mig.

Trots att jag tyst och snällt suttit och läst mina biltidningar i ensamhet inne i hörnet av personalrummet så har jag hela tiden fått höra saker som "du och dina skrotbilar!", "du pratar bara om din raggarbil!" och "vad ska du med en sån där gammal rathög när den bara kostar en massa pengar!"

Jag har inte klagat på att de bara pratar om fotboll, löpning och ponnytrav, eller att 50% av personalen hela tiden pratar om sina barnbarn och hela tiden måste gå tidigare för att de ska hem och se på OS, allsvenskan eller vad håken det nu går för sport på teven. Ointresserad har jag definitivt varit och jag har inte hjälpt till att prata om sport, utan försökt byta ämne till nåt som står i tidningen, vädret eller hur semestern i Nord-Korea var.

Tydligen hade dessutom chefen pratat med mig flera gånger om mitt uppförande och min attityd den senaste tiden, märkligt tycker jag... Har knappt träffat han det senaste halvåret och jag har då definitivt inget minne av att han någonsin sagt nåt till mig om attityd eller kundbemötande. Men jag kanske är senildement vid 20 års ålder.

Sade till chefen att en stor anledning till att jag verkat oinspirerad och håglös i kassan är för att jag har ekonomiska problem, Forden har kostat mig mycket pengar. Då föreslår den förbannade idioten att jag ska sälja min bil!

Stirrade på han, helt paff och blev sen tvärförbannad. Jag har lagt ner mer tid, pengar, slit och engagemang på den bilen än han någonsin kan begripa. För han är en bil något man sätter sig i som tar en från punkt A till punkt B förhoppningsvis utan besök i diket och som har lika mycket personlighet som en Skogaholmlimpa.

Jag har sparat så länge, längtat så länge, tittat så länge att det var en dröm som gick i uppfyllelse när jag köpte Forden. Alla tårar jag fällt över den där bilen, när den gått sönder och även en hel del av lycka. Forden är min ögonsten, jag skulle hellre sälja min älskade systemkamera än Forden. Jag älskar min "raggarbil", och att sälja den vore som att sälja ett barn. Men jag har ändå övervägt att sälja min kromade älskling, jag har bara kommit fram till att jag skulle bli ännu olyckligare än jag redan är då.

Att åka med Björnta i Chevy är mysigt men det är inte min bil. Det är inte min Ford med sin solblekta grå-röda vinylinredning, den nästan vita instrumentbrädan och hatthyllan, den knottriga lacken, de sneda avgasrören med rostfläckar på, vecket i kofångaren och de solkiga aluminiumfälgarna.

Ännu mer förbannad blev jag när chefen frågade om inte Björnta kunde försörja mig, och antog att min mamma inte arbetade. Vad är det här? 1940-talet? Jag vill inte att Björnta ska försörja mig, jag vill inte bli försörjd av någon - jag vill dra in egna pengar att bidra till hushållet med. Jag skulle säkert trivas som lyxsambo i ett par månader eller så, men sen skulle jag nog vara så uttråkad och less att jag klättrade på väggarna och testade pyromani för att få lite spänning i tillvaron.

Jag har mina två blondiner, och det är väl vad som håller mig uppe just nu. För vem kan motstå en ordentlig kram av en raggare med enormt hjärta eller en liten hårboll som lägger huvudet i knäet på en och tittar på en med de klokaste ögon jag sett på en hund?



Mina två blondiner har ett litet "råkurr" på midsommarafton -09